Recension

: Ränderna går aldrig ur
Ränderna går aldrig ur Agnes Hellström
2009
Forum
7/10

Bakom överklassens kulisser

Utgiven 2009
ISBN 9789137135229
Sidor 302

Om författaren

Agnes Hellström (född 1979) är journalist och författare. Hon debuterade 2009 med romanen Ränderna går aldrig ur. 2013 kom fackboken Att vara utan att synas. Om riksinternaten Lundsberg, Sigtuna och Grenna. Själv var Hellström internatelev på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket 1995 – 1998.

Sök efter boken

Det var längesedan jag sträckläste en bok där jag uppriktigt har längtat efter fortsättningen. Läst överallt och hela tiden. Agnes Hellströms debutroman är en sådan bok. Motståndslös.

Ränderna går aldrig ur utspelar sig i skiftet mellan 1990-tal och år 2000. Platsen är Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, en gymnasieskola där bland andra kungen och Olof Palme har varit elever. I centrum står huvudpersonen Elin från bruksorten Gimo. Hon hittar en dag en broschyr från Sigtunaskolan och börjar drömma om en annan tillvaro med lite mera flärd och spänning. Hon önskar också få bättre kontakt med sin mormor som tidigare gått på skolan. Hennes mamma har för länge sedan lämnat den världen bakom sig och uppskattar inte sin dotters önskan. Men Sigtuna blir det trots allt.

Hellström har själv gått på Sigtuna, och det är en fascinerande värld man får kliva in i. Oskrivna regler och invigningsriter där matrester är inblandade. Pennalism och gemenskap i samma andetag. Att dra paralleller till Ondskan är oundvikligt. Hellström gör det på egen hand när hon låter Elin och hennes kamrater samtala om boken. Men detta är inte Ondskan. Visst, en hjältehistoria, men till skillnad från Guillous alter ego Erik vill Hellströms Elin höra till. Problemet är att hon hör till två världar, medelklass och överklass. Hon upptäcker att hon trivs i båda, och att det enda som egentligen skiljer människor och annat folk åt är kristyren. Innerst inne är vi likadana.

Vägen dit är en inre brokig resa. Förvirring och beslutsamhet. Identitetsgrubbel och magpirr. Motståndslös, skriver jag. Man vet för det mesta vem som är ond och god. Man fascineras av överklassens märkliga bestyr och påminns om att klasstillhörighet ofta handlar om förmåga att röra sig i sociala sammanhang. Hellströms språk är rakt, utan krusiduller. Tillvaron på Sigtuna beskrivs med kärlek och uppriktighet. Ramhistorien med barndomsförälskelsen Behnam är kanske lite väl gullig, men jag väljer att svälja den. Ibland har jag dock svårt att förstå Elin. Vad hon exempelvis ser i väninnan Lydia. Någonstans glappar beskrivningen av deras relation. Och ibland hänger trådarna inte riktigt ihop.

Ränderna går aldrig ur kan gott sättas i händerna på, tja, de flesta. Den som längtar efter att sjunka in i intriger, den nyfikne, tonåringen, klassresenären eller den som tycker det är schysst att internatskolorna för en gång skull beskrivs utifrån en tjejs perspektiv.

Sara Sandbacka

Publicerad: 2009-12-06 00:00 / Uppdaterad: 2012-01-06 15:59

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3532

2 kommentarer

[...] Fick en recension på Dagens bok som gjorde mig väldigt glad. [...]

Agnes Hellström » Ibland älskar jag måndagar Oregistrerad 2009-12-07 11:34
 

Sara Sandbacka menar nog att boken är ‘oemotståndlig’ och själv kanske hon är motståndslös inför den..

Elisabeth Widstrand Oregistrerad 2012-05-12 15:35
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?