När jag tar upp Min är hämnden för att berätta om boken har den svällt och det rinner vit sand ur den. Läste den nämligen mestadels på stranden i Espana för ett par veckor sedan. Det är det som är det härliga med böcker. De hänger med en i livet och följer med dit en befinner sig. Sen bär de för alltid spår av de äventyren.

Ramhistorien är som följer: När den välkände politikern Sanfrid Aronsson besöker Skansen med sin nioåriga dotter Irina försvinner Irina huxflux i den regnstrilande höstdagen. Ena stunden är hon där och i nästa borta. Polisen är snabbt på plats med kriminaltekniker Pia Levin i spetsen. Hon gör ett fynd som får henne att börja samarbeta med IT-brottschefen Jerzy Mrowka, som sedan länge jagar pedofiler. Kan Sanfrids dotter vara i våldet hos någon av männen på Jerzys svarta lista?

Historien fördjupas av att den försvunna Irinas mamma Natasja, efter att ha förlorat vårdnadstvisten, sitter inlåst i väntan på att utvisas till Tjetjenien. Men Pia och hennes kollegor får väldiga problem när de vill förhöra henne. Någon eller några inom organisationen verkar göra allt för att Natasja ska lämna Sverige utan att konfronteras med utredarna om vad som kan ha hänt hennes förlorade dotter. Det finns nämligen spår som antyder att hon kan ha med saken att göra.

Det här är en snårig historia med många vändningar. Det gäller att hänga med i svängarna, men å andra sidan anar jag att det ofta går till så i polisens verkliga utredningsarbeten. Även om mitt hjärta bankar för pusseldeckarna så är verkligheten nog inte så tillrättalagd. Att Varg Gyllander är presschef hos Stockholmspolisen bordar för autencitet och inblick. Dock tror jag inte att det är det enda som gör att berättelsen känns äkta. Min är hämnden sägs vara den femte och avslutande boken om poliskollegorna Pia Levin och Ulf Holtz. Det är märkligt nog den första i serien som jag kommer i kontakt med, men karaktärerna är välmejslade och levande. Lagom gnabbiga och med ryggsäckar fulla av ångest, sorg och strimmor av hopp. Mänskligt knepiga med andra ord. Jag får genast en favorit i Axel Roos (inte bara jag som anar en flirt med Guns N´ Roses sångare?). Han jobbar för Nationella Insatsstyrkans förhandlarteam och är sen länge landets mest eftertraktade specialist på kidnappningar. Att han dessutom är ytterst tjusig och van att kunna rädda mycket med ett snett leende eller ett ligg ger hans karaktär både en fadd men samtidigt också en igenkännande nick som faktiskt ger mersmak. Vi har väl alla träffat på de där människorna som är lätta att sätta in i ett fack, men som sparkar sig ur det?

Min är hämnden är också en film noir från 1945, men där ser jag inga paralleller. Däremot ser jag liknelser med verkligheten. Hur politikers liv blir alltmer utsatta och där utvisningspolitik kör över levande människor. Att dessutom få en inblick i en hemlig polisiär sfär, antagligen fiffigt påhittad, ger historien en rafflande ton och en filmisk atmosfär. Jag skulle vilja säga att Min är hämnden ger mig Sjöwall Wahlöö-vibbar. Den samhällskritiska tonen, måhända inte lika mycket åt vänster här.

Jag är nyfiken på vart Varg Gyllander planerar att ta sina kriminalromaner framöver? För fler bör komma. Det är så mycket som behöver berättas, så många brott som tyvärr behöver gestaltas. Och så mycket spänning som darrar efter den sista sidan i denna roman.