Det är svårt att läsa Leif G W Perssons Linda – som i Lindamordet utan att ha i bakhuvudet de bråk som uppstått kring berättelsens eventuella verklighetsbakgrund. Persson skriver förstås i allmänhet i en realistisk deckartradition och har tidigare hämtat stoff från verkliga skandaler, händelser och samhällsdebatter. Här har han emellertid anklagats för att ha baserat sin intrig kring mordet på en ung kvinna på ett verkligt mordfall i Örebro i slutet av 1990-talet.

Själv säger Persson att sådana likhet är en slump – han har bara velat skriva om ett typiskt spaningsmord på en ung kvinna och hur det hanteras av polisen, allmänheten och pressen. Hans offer är minsann en 20-årig polisaspirant i Växjö.

Hur man ska förhålla sig till det här blir förstås i slutänden en fråga om vad man anser att en deckare egentligen är. Är det någon form av samhällsskildring? Ren och skär underhållning? Någon sorts blandning?

Själv har jag svårt just för blandningen i sådana här fall. Jag käkar middag till teves slabbigaste obduktionsdeckare utan att blinka, men får jag en skymt av Efterlyst griper jag genast efter fjärrkontrollen. Det finns säkert något hycklande i det, men just att göra underhållning av vad som så påtagligt är verkligt lidande gör mig en smula illamående.

Linda – som i Lindamordet slutar med ett slags notis om hur en av romanens bikaraktärer, den unga kriminalinspektören Lisa Mattei, lagt fram sin doktorsavhandling om medias behandling av mord på unga kvinnor och hur dessa reduceras från person till offer till säljbart kvällstidningskoncept. Annamordet. Åsamordet. Lindamordet. Spännande berättelser om sex och våld som säljer lösnummer.

Det är förstås en förbannat välförtjänt känga i röven på kvällstidningsjournalistiken (och dess läsare, rimligtvis). Det är också ett ganska malplacerat slut på en roman som knappast heller gör särskilt mycket för att uppmärksamma offret, människan Linda Wallin. Fokus ligger istället på poliserna och utredningen. Inget fel i det, generellt sett, men i just det här sammanhanget ger det onekligen en viss bismak.

Den fiktiva Lisa Matteis avhandling tillägnas närmare 200 kvinnor som mördats och fått ge namn åt dessa mordfall. Linda – som i Lindamordet är däremot tillägnat deckarduon Maj Sjöwall och Per Wahlöö – ”som gjorde det bättre än nästan alla andra”. Dem tycks Leif G W Persson närmast regelmässigt jämföras med, och det är för all del inte särskilt svårt att förstå varför. Här finns en viss samhällskritik, fokus på utredningen, den realistiska blicken för polisen som arbetsplats och för de individuella polismännen. Perssons syn på polisen tycks dock mörkare än föregångarnas. Hans huvudperson, kommissarie Bäckström, är en genuint osympatisk men knappast orealistisk figur, tämligen inriktad på att sko sig och smita undan så mycket han bara kan. Faktiskt blir spänningsmomentet, snarare än vem som mördat Linda Wallin, hur mycket svinerier Bäckström rimligtvis kan komma undan med.

Persson är ingen dålig författare. I bokens ”extramaterial” (två ganska ointressanta intervjuer och en bunt tokpositiva pressklipp) berömmer han sig själv med, bland mycket annat, att ”Polismiljön kan jag bättre än nån annan jävel här i landet” och det är sant att själva utredningsarbetet – inklusive de konflikter som uppstår när Växjös lokala förmågor körs över av experter från Stockholm och liknande – hör till romanens behållning. Men nog har jag svårt att släppa tanken att Sjöwall/Wahlöö hade gjort det här minst lika bra. Och några hundra sidor kortare.