Det är lätt att se varifrån svenska deckare fått rykte om sig att vara samhällskritiska – och bra – när man läser Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Jan Guillou ska för övrigt ha sträckläst deckarduon när han satt i fängelse i början av 1970-talet (efter IB-affären) och dragit den slutsats som sedermera resulterade i Hamilton-böckerna:

För mig blev det avgörande att se att man kunde skriva polisromaner med något i och för sig så enfaldigt som vpk-propaganda i. För kunde man det, då kunde man naturligtvis också skriva vänsterorienterade spionromaner.

Den skrattande polisen är den fjärde av Sjöwall och Wahlöös tio romaner om Martin Beck och hans kollegor. Den blev det stora publika genombrottet för serien både i Sverige och internationellt och filmades till och med i USA 1973 med Walter Matthau som Jake Martin, amerikanernas svar på Beck. Numera finns böckerna tryckta i miljoner exemplar på ett trettiotal språk.

Den skrattande polisen kom ut första gången 1968 och tidsandan är precis vad man, eller i alla fall jag, skulle önska sig av det årtalet. När Beck och hans kollegor vid riksmordkommissionen i Stockholm får ett massmord – någon har mejat ner nio personer, däribland en polis, på en buss – att utreda mitt i julhandeln flimrar det förbi såväl FNL-möten och demonstrationer vid amerikanska ambassaden som lakoniska miljöbeskrivningar som:

Ute var det kallt och hemskt.
Konsumtionssamhället knakade i fogarna.

Nära besläktat med denna charmerande samhällskritik är förstås den underfundiga, karga humorn. Det visserligen spektakulära mordfallet balanseras väl med utredningsvardagen. ”Detta var alltså vad de kommit på onsdagen den femtonde november. [---] Under torsdagen kom de inte på någonting alls.”

Språket är enkelt och rakt på sak, även om här också finns fler högskoleprovsord än vad som möjligen tillåts slinka med i nutida deckare. Fokus ligger just på utredningen och kollegorna, och jag undrar om inte lockelsen i deckare faktiskt ligger inte bara i spänningen och det spektakulära våldet, utan lika mycket just i dessa arbetsplatsskildringar som de flesta säkert kan känna igen sig i, men som nästan helt lyser med sin frånvaro i andra typer av skönlitteratur.

Sjöwall och Wahlöö skapar av sitt kollegium en samling individer, poliser som är som folk är mest. Begåvade eller måttligt begåvade, hängivna sitt jobb eller måttligt hängivna sitt jobb. Här finns den melankoliske Beck, den vresige Gunvald Larsson, Månsson med sina eviga tandpetare, det omogna radarparet Kristiansson och Kvant som är först på mordplatsen och varför inte den rabiate rätthaveristen Ullholm som man helst skulle avlösa, men ”Nej, det är omöjligt. Då anser han sej förbigången. Skriver hundratals inlagor. JO-anmäler rikspolisstyrelsen. Ringer till ministern.” Beskrivningarna av denna konservative figur som tycker sig sitta inne med svaret på livet, universum och allting, fast ingen vill lyssna, är verkligen en fröjd att läsa.

Han ansåg inte att någon verklig ordning hade förekommit i samhället sen trettiotalet.
Den starkt ökade brottsligheten och brutaliseringen tillskrev han det faktum att polisen inte hade ordentlig militär grundutbildning och inte längre bar sabel.
Genomförandet av högertrafiken var en skandalös blunder som ytterligare hade förvärrat situationen i ett redan odisciplinerat och moraliskt nedbrutet samhälle.
– Dessutom ökar den promiskuiteten, sa han. Du förstår väl vad jag menar eller hur?
– Va, sa Rönn.
– Promiskuiteten. Alla dessa nya vändplatser och parkeringsmöjligheter längs huvudlederna. Du förstår väl vad jag menar eller hur?

Visst finns här ett och annat som känns måttligt fräscht för en nutida läsare, men i stort sett är det bara roligt med en vardaglig inblick i polisarbete à la 1968 – och faktiskt också med en roman från den här tiden som inte utspelar sig på barrikaderna. Majoriteten av befolkningen befann sig ju faktiskt inte där, ens 1968. Men svenska deckare hade inte varit vad de är utan Maj Sjöwall och Per Wahlöö och varför inte då unna sig att någon gång gå tillbaka till källan?