– Ser det bra ut?
Milou rättar till mustaschen som hamnat snett. Trycker åt den ordentligt mot överläppen och gnuggar läpparna som om den skulle fastna bättre då.
– DU ser bra ut. Du är skitsnygg.
Milou är skitsnygg. Vi står utanför min brors nya radhus i ett kvarter som är för fint för oss. Vi har likadana blåjeans men olika boots. Milou har en skinnväst med fransar och jag har cowboyhatt precis som Clintan. Precis som Steve McQueen eller Sundance Kid, som något av Sergio Leone. Vi är goda, onda och fula. Och snygga. Vi är som Ennis och Jack. Ja, faktiskt precis som Ennis och Jack.

Maja och hennes tjej Milou går på maskerad hos Majas lillebror, utklädda till cowboys. Det är en queer inledning som sätter en spännande atmosfär, med strumpa som löskuk i byxorna och påklistrad mustasch. Båda går de in för att agera män i en heterokontext. Så kommer plötsligt och oväntat en ung, vacker kille in i bilden. Det hela utmynnar i en trekant på en kulle i skogen.

Tove Nordh har ett bra flyt i språket, för det mesta. Under ytan lurar ständiga sparkar mot patriarkatet och det heteronormativa, och det känns för det mesta uppfriskande. Ibland lite sökt. Då och då drar språket iväg i konstiga krumbukter, som visserligen kan kännas poetiskt spännande, men oftast slänger mig ur texten. Som här:

Joe är plötsligt ett rådjur. Ett rått djur. Ett råttdjur. Joe är plötsligt fler än sig själv, han är alla som är som han. Det byggs upp i min blick, i hans försiktiga hand och i min röst. Och han vet det. Han märker det. Han försöker kyssa mig men jag lyfter hakan och lämnar hans våta läppar i luften. Andedräkten lyfter och försvinner mot alla stjärnor ovanför.

Särskilt i de partier som skulle fått mig att vilja onanera, där det hettar till ordentligt, tappar jag istället bort mig i alla ordvridningar, i författarens ambition att sticka ut språkligt. Det känns trist. Och frustrerande. Råder det en osäkerhet i den personliga stilen, eller bara en slöhet hos redaktören? Mix förlag ger ut många noveller, du kan köpa dem för en tjuga och direkt få dem hem till din dator, sen tar det inte många minuter att skumma igenom. Men varför ska kraven på slutresultatet behöva vara mindre för det?

Ambitionen att skapa en pungspark åt patriarkatet inbäddat i lite härligt queersex är det inget fel på. Söker du en annorlunda kittlande berättelse, kan jag ändå rekommendera den här. Kanske skulle Tove Nordh behöva ett större format att svänga sig i, för att till fullo kunna utnyttja sin potential? Jag ser fram emot att läsa mer av henne i framtiden.