Recension

: Ömsesidig åtrå, Midsommarfesten & Älskarinnan och Mr Smith
Ömsesidig åtrå, Midsommarfesten & Älskarinnan och Mr Smith Sylvia Collins
2014
Shakti
5/10

Mer och mindre lyckad verklighetsflykt

Utgiven 2014
ISBN 9789187835520
Sidor 114

Om författaren

Sylvia Collins skriver erotiska noveller för förlaget Shaktis Blackavdelning: ”erotisk-romantiska böcker ur ett kvinnligt perspektiv som tar läsaren hela vägen utan att censurera något. Erotisk litteratur när den är som hetast och med ett oscensurerat språk”.

Sök efter boken

Ömsesidig åtrå, Midsommarfesten & Älskarinnan och Mr Smith är helt enkelt en samling med tre noveller av Sylvia Collins, som du till billigt pris kan ladda ner som pdf eller låna på biblioteken. Den första berättelsen handlar om Josephine som är tänd på sin chef Christian. De är iväg på arbetsresa och har råkat få hotellrummen vägg i vägg. I varsitt rum börjar de ovetande om varandra fantisera.

Hennes badrum måste ligga vägg i vägg, tänkte han. Hon kanske just nu stod naken framför spegeln, precis som han gjorde. Tanken fick kåtheten att spira upp igen, mot hans vilja. Men att hon kanske stod där, helt naken på andra sidan väggen var ett faktum som satte griller i huvudet på honom. Vad var det som höll på att hände?

(…)

Hon hade många gånger fnissat vid tanken på att hennes rundade tandborstfodral faktiskt liknade en dildo, och nu skulle det få agera en sådan. Hon ville stoppa fodralet, grovt som pappröret i en toalettrulle, djupt in i sig och fantisera om att det var Christian som knullade henne med sin hårda kuk.

Växlingen mellan de bådas perspektiv ger mervärde till texten. Sen tycker jag personligen att detta är en ganska tråkig berättelse. Litteraturen är fri, det finns så mycket att skriva om, och ska du ändå skriva under en hemlig pseudonym, som Sylvia Collins gör, varför inte flippa ut lite mer?

Det luftiga formatet gör detta till snabblästa noveller. Även språket är, sin brist på korrektur till trots, en anledning till att jag läser snabbt, jagar efter godsakerna.

Blackserien hos förlaget Shakti är erotik ”skriven för kvinnor”; en benämning jag värjer mig mot. Visst är jag kvinna, och visst blir jag lite kåt. Men det är inte som att detta räcker för mig, på långa vägar. Betyder det att jag är en ovanlig kvinna? Eller snarare: går det verkligen att skriva ”erotik för kvinnor”, som en homogen grupp?

Med tanke på att även män får vara huvudpersoner i Sylvia Collins berättelser, tycker jag inte vi ska utesluta att någon man kan finna glädje i att läsa detta.

Hon ville slå bort tankarna på honom, men känslan fick det samtidigt att pirra i henne, en känsla som spred sig i magtrakten och ner mot hennes kön. Hennes…fitta. Hon skämdes nästan för sig själv att hon tänkte på det ordet och att hon kände en varm känsla i den när hon tänkte på honom.

Detta att vara blyg inför sin egen sexualitet… Vad är kvinnan i berättelsen, tolv år och inte så van vid könsord? Nejdå, gift och har flera barn. Lite senare i berättelsen vänjer hon sig vid att, ensam i sitt rum, säga ”min härligt våta fitta”. Detta bör ses som en revolution. Men allvarligt talat: jag tror det är väldigt skadligt att vi bygger upp dessa murar mellan mäns och kvinnors sexualitet och hur den yttrar sig. Snälla, sluta med det, jag vill inte läsa om kvinnor som skäms. Jag vill inte ha kvinnliga huvudkaraktärer som ser sig själva i spegeln och tänker att de ”faktiskt tycker om sin kropp, trots allt”.

I novellen ”Midsommarfesten” finns också en tydlig skam över den egna sexualiteten. Här kan dessa känslor dock betraktas som vettig gestaltning, då det hela tilldrar sig i någon sorts ”förr i tiden”, med pigor, drängar och gårdar.

De hade ofta jobbat utan skjortor och hon hade fått se deras muskulösa kroppar, blanka av svett vid ett flertal tillfällen. Det hade nästan blivit dagens höjdpunkt att gå upp till bygget med fikakorgen och det pirrade i hennes mage även denna dag när hon gick uppför stigen mot skogsbrynet. Förmodligen skulle de vara barbröstade även denna varma dag och tanken på detta satte hennes blod i svallning, trots att hennes förstånd sa åt henne att det var fel att känna så inför de unga männen. Hon hade kämpat många kvällar och nätter med dessa tankar. Dessa lustfyllda otuktstankar, som kom till henne trots att hon gjorde ihärdiga försök att skjuta dem ifrån sig.

Jag gillar ofta romance mer om den utspelar sig i historisk miljö. Det överdådiga språket med sitt fördomslastade kvinna-man-tugg gör sig helt enkelt bäst i en verklighet vi inte känner till. En plats där det var stor skillnad på män och kvinnors rättigheter, så att sexismen kan passera som… tja, miljöbeskrivning?

Lovisa är trettiotre år och driver gården själv efter att hennes man Johan har dött. Nu letar hon efter en ny man att gifta sig med, men har egentligen gett upp hoppet att någon ska vilja ha en sådan gammal nucka, som inte ens verkar kunna bli befruktad. Men på midsommarafton har hennes orena tankar kring drängarna på gården gått överstyr, och sent på kvällen när de andra dansar vågar hon sig på att smaka brännvin för första gången…

Lovisa kände hur det pirrade till i henne, hur en varm känsla spred sig från magtrakten och ner mot hennes sköte, en känsla som fick henne att flämta till. Hon satte sig rakryggad på bänken, kände hur den pirrande känslan stegrade sig och hur känsligheten
i huden tycktes öka ännu mer. Kinderna blossade, hjärtat slog snabbare, det snurrade svagt i hennes huvud. Hon började le och fnissade snart till. Var 
det såhär det kändes när ruset slog till, ett sådant underbart rus som fick henne att känna så. Hon höll handen för munnen med särade fingrar och fnissade högt för sig själv medan hon fortsatte att titta på de dansande paren. Hennes hand gled över låret, fram och åter över det mjuka klänningstyget, varje gång lite längre in mot det pirrande skötet.

Lovisa har jag sympati med. Inte för att hon är mer levande beskriven än någon av de andra egentligen, det är samma plattityder som används i gestaltningen. Men för att hon vågar ta för sig, trots den jobbiga situation hon befinner sig i. Även idag lever synen på kvinnans plikt att stadga sig innan hon uppnått för hög ålder, i viss mån kvar. Som singel och trettiotre är det kanske än lättare för mig att identifiera mig.

Hur som helst verkar det härligt att svänga runt i en polka med drängen Anton medan ”en pirrande känsla (…) fick henne att börja sava ordentligt”, jag kan verklighetsfly en stund till det. I ”Midsommarfesten” är berättelsen helt enkelt tillräckligt engagerande, för att jag ska bortse från det undermåliga språket. Lovisa blir av brännvinet promiskuös och drar med sig de båda drängarna till höskullen. Och japp, det här funkar! När jag läser vill jag vara i berättelsen, eller snarare: då savar det här också … Collins använder sig av ord som ”betäcka”; ”Hon lyfte sitt ben, gjorde det möjligt för honom att enklare betäcka henne”, vilket med tidens anda fungerar särdeles bra. Ger koppling både till den gammaldags synen på sex som något som enbart ska alstra barn, men också med en koppling till avelsdjur, sex som instinkt, rått och smutsigt.

Knullandet i höet är också ett exempel på när förväntad klyscha fungerar. Det har byggts upp inför detta tidigare, när vi sett drängarna arbeta. Också det faktum att Lovisa så tydligt tar rodret i den här trekanten gör mig som läsare bekväm i att hon vill, oavsett berusningsgrad.

”Kom och knulla mig Karl”, sa hon med svagt darrande röst. ”Jag vill ha dig i mig nu på en gång!”

Snabbt rullade Karl över henne och styrde in sin hårda lem i hennes plaskvåta fitta. Hon drog upp sina knän högt och stönade belåtet när hon kände honom glida in i sig och bottna henne. Han knådade hennes bröst och kysste henne med blöta kyssar medan han juckade mot henne med snabba och hårda stötar. Hon smekte sig själv runt slidöppningen och över klitoris, kände hans hårda stake glida in och ut ur henne när hon kom för tredje gången denna kväll. Hon bet kvidande sin hand för att inte skrika rakt 
ut och hörde hur även Karl kom, hur han frustande tömde det han hade kvar i sin pung, djupt in i hennes slida.

Genomgående tycker jag att kvinnans kropp syns mer än mannens, och det är anmärkningsvärt, eftersom detta alltså är just ”erotik skriven för kvinnor”. Och inte är det lesbiska kvinnor som åsyftas då. ”Hon lät en litet leende långsamt sprida sig över hennes vackra läppar” är inte bara grammatiskt fel (har en redaktör ens tittat på detta material, undrar jag ibland?). Nej, aldrig kan karaktärer betraktas utifrån, så som de kan i dåligt skriven romance.

Den sista novellen, ”Älskarinnan och Mr Smith”, handlar om nätflirt och att stämma träff med en främmande människa för första gången på hotell. Återigen tycker jag att det är lite ospännande. Kanske är ”verklighetsflykt” fel benämning för vad dessa noveller vill uppnå, då de oftast rör sig väldigt nära diskbänksrealism. En eloge ska dock tilldelas för det oväntade slutet, som tillför en rolig och på många sätt ny sorts hetta.

Dessa noveller och ”God jul Lina” kommer att ingå i en större samling, Förbjuden frukt, som kommer ut senare i år.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2014-11-15 00:00 / Uppdaterad: 2015-06-20 09:29

Kategori: Recension | Recension: #5915

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?