När jag får i uppdrag att läsa bestsellern Femtio nyanser av honom, på engelska Fifty shades of Grey, är den redan boken alla talar om. På Ica-jobbet undrar kollegorna om jag läst den än, för alla har ju det, man böjer sig över kassan och viskar och fnissar, ”jo, jag gillade den”, hihihi…

Av ryktet att döma väntade jag mig till en början stordåd, men insåg väl redan i inledningen (och mer belästa kompisar förvarnade) att jag skulle bli besviken. Det här visar sig mycket riktigt vara en bok med något lamt språk. En harlequin-romance-roman med något överdrivna könsstereotyper. Kvinnor kan ingenting om teknik. Män vet inte hur de ska närma sig kvinnor, gränsen till våldtäkt är hårfin för en vän som är lite kär. Kvinnor är antingen vackra blonda amazoner eller klumpiga bambies som aldrig fått en kille i hela sitt liv. Huvudrollsinnehavaren heter Anastasia, bara en sån sak! Hur i hela världen kan det här bli bra?

Och det blir det inte heller.

Men lugn, lugn, jag ska inte såga rakt av.

Anastasia Steele är 21 år gammal, pluggar litteraturvetenskap. Hon ska intervjua några år äldre finansmogulen Christian Grey, mäkta rik och snygg. Redan när hon snubblar in på hans kontor väcks något till liv i mig. Den där stålgrå blicken, kostymen, maktpositionerna i all sin klyschighet utstuderade, men oj så bra det fungerar för mitt underliv känner jag. Det arroganta sättet, som en något skruvad mr Darcy framstår han. Och på samma sätt vägrar han lämna Anastasias huvud, hur gärna hon än vill…

80 sidor in inser jag att det finns ett driv i den här berättelsen. De har knappt haft sex än och ändå kan jag inte sluta läsa. Något är det, E L James tycks trots sin nybörjarstappliga omständliga och smått lökiga prosa veta exakt vad hon gör. Några sidor senare, fortfarande inget sex. Men jag har redan skickat iväg två oanständiga mess om möten senare i veckan; se där! Plötsligt är min sexlust tillbaka! Den som hade gått och gömt sig under all produktivitet, sin vana trogen, jag hade totalt glömt bort hur det där pirret kändes. Och redan första dagen har jag passerat 300 sidor, av glatta livet.

För nu blir hon upptryckt i hissen av den känslomässigt återhållsamme Grey. En plötslig pust av den där dragningskraften man bara inte kan stå emot, hans tunga in i hennes mun, utforskar varje skrymsle och vrå. Så där som ingen annan man tidigare har gjort!

Och här måste jag tyvärr komma med en pekpinne igen. Vår kära Ana är inte bara den grå musen som trots sin skönhet aldrig mött sin prins. Hon är även oskuld! Och… tam-ta-dam – o-onanerad! Hon benämner sitt underliv ”där nere”, men lyckas mirakulöst nog ändå komma i multipla orgasmer redan första gången de har sex.

Detta är inte swept away by the atmosphere of romance och då kan det bli så. Detta är bara dumt. På samma sätt som det är dumt att tuta i unga läsare att tjejer ska raka/vaxa varenda del av kroppen, inklusive armarna, för att en kille ska vilja ha dem.

Åter till handlingen. Christian Grey är inte som vanliga män. Han är vad man kallar en dominant. Det vill säga han tycker om att på överbeskyddande sätt vaka över sin nya flickvän, när hon ”förtjänar det” ge henne ett kok stryk med handflatan över rumpan, eller kanske spänna upp henne i den väl tilltagna tortyrkammaren. Men för all del även ge henne överdåd med presenter, höra av sig stup i kvarten och kräva att hon är hans och enbart hans; det vill säga om hon så mycket som ser åt någon annan kan det innebära ridpiskan. Nämnde jag att han är extremt rik? Om han har lust till det kan han även ta med henne på en flygtur i sin helikopter eller sitt privata plan, eller varför inte överraska med en flaska bubbelchampagne i rosa, vi kan använda min privata chaufför efteråt, om du sover över här lagar kokerskan frukost.

Jag är egentligen inte avig till något av det här. Lika spänd som Ana är på allt det nya, obegripliga, men kittlande spännande; lika insyltad blir ju jag. Och skrämd! Grey gränsar ju så ofta till ren psykopat. Jag menar, det får väl finnas en gräns för när det slutar vara härligt att ha en man som vet allt om en, kommer och hämtar upp en var som helst, i vilken situation som helst, spårar en och bestämmer att han är välkommen? Ibland går det kårar längs ryggen på mig när Ana är bortkollrat förälskad. Och jag undrar om psykotisk svartsjuka verkligen är något som ska hyllas? Inte heller ska det väl hyllas att en fattig student hittar överrik businessman som pratar obegripligt som en annan James Bond om olika åtaganden i telefon; men här kan jag kollras, visst serru! Lyxlägenheter och koll på vinlistan kan vara hett, och det tillhör romancevärlden att få drömma sig bort.

Lite research ger ju dock att E L James knappast kan ha gjort så mycket av den varan själv. Övertydligt blir det när de kontrakt som ofta florerar mellan dominant och undergiven i BDSM-världen, där olika regler och stadgar ska åtlydas vad gäller lydnad, klädsel, träning, mat, etc, kopieras in i sin helhet i texten. Vem är intresserad av att läsa tio sidor paragrafer? Hur exotiska de än kan vara för någon som bara haft vaniljsex i hela sitt liv?

Och återigen: vi pratar alltså om en oskuld? Som ska lägga sitt sexliv i händerna på en dominant? Det är ju inget jag, om jag skulle vara sexkonsult, skulle råda till.

Denna Alice i Underlandet-saga om tjejen som dök ner i hålet och kom upp i tortyrkammaren, totalt förvirrad av sin egen lust, hade alltså kunnat vara riktigt bra. Om den varit mer välskriven. Och om den hållit sig ifrån lite fler stereotyper. Dominanslekar är jättespännande, och krocken med romance och oskuldsfull prinsessa är också spännande. Det är kanske främst flytten till nutid som inte riktigt fungerar. När en man måste lära den söta lilla prinsessan att det är okej att vara upphetsad. När en man måste förklara för henne att hon är vacker som hon är. När en man är den enda som kan ge den lilla prinsessan sina orgasmer. Ja, då slutar jag helt enkelt att tro på det.

Men. Som rubriken också förespråkar: alla klyschor är inte av ondo. Per Gessle skriver trallvänliga somriga låtar som säger ungefär precis det man känner, nästan jämt. ”Jag tycker om när du tar på mig / jag tycker om dina fingrar mot min panna / jag tycker om när du ler en stund mot mig / det kan aldrig kännas / bättre än så här.” Min fitta förstår mycket väl vad den här boken har att säga. Ibland hellre i upptakten till sexscenerna, än i de verkliga sexscenerna, som kan vara upprepande i ordval och passera lite för snabbt. Men E L James har koll på setting, rekvisita, miljö. Erotik är en svår genre, eftersom den inte alltid behöver vara stiliserat snygg till sin form. Dess främsta uppgift är att ge upphetsning, att helt enkelt göra läsaren kåt. Och det kan fungera alldeles utmärkt, som nämnts tidigare, att spela direkt på klyschorna.

Och romance kan vara en perfekt tillflyktsort när vädret utanför är lite för mycket november. Jag förstår varför denna bok blivit en bestseller. Här har du din sexlust åter, vill jag säga till alla uttråkade hemmafruar, alla sextioåriga nuckor, alla blyga bibliotekarier, alla ensamma lastbilschaufförer. Är det inte befriande, att en bok kan väcka upp så mycket dåsande lust? Vi bokmalar hittar alltid något finkulturellare att runka till. Den här boken passar alla, även de som inte läser så mycket. ”Jag läste ut den på två dar”, fnissar min kollega. ”Och sen kastade jag mig över nästa.”

Egentligen är det ungefär lika förkastligt att folk läser deckare, som att de läser stereotypa berättelser om kärleken. Och det senare är ju dessutom desto angenämare, tycker ni inte?