När jag tar upp Min är hämnden för att berätta om boken har den svällt och det rinner vit sand ur den. Läste den nämligen mestadels på stranden i Espana för ett par veckor sedan. Det är det som är det härliga med böcker. De hänger med en i livet och följer med dit en […][...]

Vinden viner grå och syndig utanför fönstret. Jag hör barnens skratt på innergården, som vore det fortfarande i sin ordning att leka utomhus, men vinden säger något annat. Det grå som hukar sig över lägenheten och, om jag inte tänder lampan, förstummar och skiljer ut denna enda dator som ljuspunkt i tillvaron, säger något annat. […][...]

Jag var skeptisk när jag fick Somliga linor brister i min hand. Den såg så gubbig ut. Blodstänk, kula och betong på framsidan och en bister man med armarna i kors upptar hela baksidan. Surade också efter första kapitlet. Var det nödvändigt att ta död på tjejen genast? Det verkade så förutsägbart. Men sedan drogs […][...]