Recension

: Kulturella ikoner
Kulturella ikoner Hans Lund
2012
Carlssons
7/10

Igenkänning – with a twist

Utgiven 2012
ISBN 9789173314916
Sidor 169

Om författaren

Hans Lund (född 1939) är docent i litteraturvetenskap och universitetslektor emeritus i kulturvetenskap och intermediala studier vid Lunds universitet. Han har bland annat skrivit böckerna Texten som tavla. Studier i litterär bildtransformation (1982), Impressionism och litterär text (1993), Intermedialitet. Ord, bild och ton i samspel (2002) och Kulturella ikoner – i text, musik och bild (2012).

Sök efter boken

Mona Lisa med mustasch eller försedd med obsen text. Ödessymfonin som ringsignal till mobilen eller en Goethe-dikt i antisemitisk tappning. En bilreklam som talar om att kejsaren fått nya kläder eller Munchs Skriet som uttrycker sin fasa över miljöförstöring, tjatiga barn eller en politisk motståndare.

Det finns bilder som är så kända att de dyker upp överallt. Eller om de är så kända just för att de dyker upp överallt? I alla fall känner de allra flesta av oss igen dem och vet, eller kanske tror oss veta, var de kommer ifrån, och därför tycks de också tillföra något när de används på nya, oväntade sätt.

Sådana bilder är kulturella ikoner. Att de är just bilder är kanske det vanligaste, som Skriet, Nattvarden eller Mona Lisa, men det kan också handla om kändisar, historiska personer, byggnader eller geografiska platser, melodier eller textsnuttar som dikter, sångtexter, sentenser och liknande. De är bilder som reproduceras, lånas, används på olika sätt, bilder som för med sig något till sitt nya sammanhang, men också naturligtvis förändras beroende på de nya sammanhang de hamnar i.

Ta till exempel Skriet, en av författaren Hans Lunds personliga favoriter, tror jag bestämt. Munchs tavla, som i sig finns i olika versioner (och inte minst flera spektakulära stölder har bidragit till dess berömmelse), anses allmänt utrycka vad vi väl numera kallar en ångestattack. I reklam och samtidskommentarer har gestalten, med sitt karaktäristiska långsmala, bleka ansikte, den öppna munnen och händerna pressade mot kinderna, istället ofta fått utrycka skräck inför ett yttre hot. Det kan vara miljöförstöring, rivningen av Munchs hem eller stölderna av själva tavlan, såväl som utsikten att få en republikansk president, skrikiga barn eller ett stökigt hem. Därefter har gestalten också fått en avknoppning som den som framkallar själva skräcken, som mördarens mask i skräckfilmerna Scream.

Självklart finns det de som har förfasat sig. För vad händer när en bild används och återanvänds på det här sättet? Blir den utsliten? Riskerar den att förlora sin ursprungliga mening? Dränks den liksom i lager på lager av skämt, pastisch och kommersialism? Gör den här användingen god konst till ren kitsch eller hjälper den kanske mest till att sprida den där goda konsten? Där tycks meningarna gå isär, och olika upphovsrättsinnehavare verkar också ha lite olika inställningar till vad de vill tillåta att bilderna används till.

Lund diskuterar framför allt olika typer av kulturella ikoner och hur de omvandlas i olika bruk. Grundbegreppen är ”hypotext”, som Mona Lisa, och ”hypertext”, den kulturella ikonen Mona Lisa i sina olika variationer.

Dialogen mellan hypertext och hypotext rör sig på alla plan och inom alla genrer, från ”high art” till populärkultur. Dess ambitioner är inte nödvändigtvis konstnärliga. Hypertexten använder hypotexten för kommunikation. Den kulturella ikonens uppgift är att belysa, bejaka, informera, propagera, illustrera, protestera och även raljera. Det är inte hypotexten som står i fokus, utan samtiden.

Grunden för Kulturella ikoner är nog ändå en klassisk bildning – ikoniska konstverk, klassisk musik och dikt – och även om Lund mestadels håller sig till de verkligt superkända verken kräver han ju onekligen en smula klassisk bildning (och akademisk tolerans) också från sin läsare. Tråkigt nog innehåller inte den annars fina lilla boken några som helst illustrationer.

Jag hade också gärna sett en mer utförlig diskussion kring just de upphovsrättsliga aspekterna. Lund nämner till exempel att den norska upphovsrättsorganisationen BONO får in ungefär tusen förfrågningar om året bara om att använda just Skriet – och man kan ju fråga sig hur många som struntar i att fråga. Kommersiella bruk är organisationen restriktiva med, men i USA, där lagstiftningen är annorlunda, finns till exempel bilreklamen där Skri-gestalten förnöjt tystnar när han får åka i sportbilen som ”drives like a real scream” och ”looks like a work of art”.

Här vänder det sig ärligt talat lite i magen åtminstone på mig. För de konstverk som blir kulturella ikoner är ju onekligen en del av vårt kulturarv. Jag brukar inte vara (eller ser mig i alla fall inte som) konservativ, men just kommersiella företag som försöker casha in på kulturella referenser – och för övrigt ofta gör det illa: Lunds bok tar till exempel upp en annan bilreklam som komiskt nog lyckas använda HC Andersen-sagan om kejsarens nya kläder helt bakochfram – stör mig lite. (Jag tycker för all del också att det blir märkligt när upphovsrätt skiljs från upphovsmannen, som att Disney kan äga Nalle Puh och hans vänner när det faktiskt inte är de som skapat figurerna.) För vem kan i slutänden egentligen äga ett kulturarv?

Ella Andrén

Publicerad: 2012-09-21 00:00 / Uppdaterad: 2012-09-21 08:43

Kategori: Recension | Recension: #4904

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?