20 sidor in i Det postdigitala manifestet drabbas jag plötsligt av en märklig känsla. Där beskriver Rasmus Fleischer hur han för tio år sedan kommer hem med en cd-skiva och den ritual som följer. Hur han krånglar av plasten, tar upp konvolutet och lyssnar igenom hela skivan oavsett kvaliteten. Känslan av att ha tjugo nya spår i sin skivsamling och hur det på något sätt utökar hans personlighet. Det var andra tider det. Så fortsätter Fleischer med att beskriva hur det är idag. Hur han sitter vid sin dator och stirrar ner i ett låtarkiv med 16381 filer. Den där känslan av nihilism, av att han bara kan sätta på shuffle och låta låtarna slumpas fram. Att det ändå inte spelar någon roll. Inspelad musik har blivit något ”daterat” skriver Fleischer, ”någonting vars värde sjunker likt den tyska marken i Weimarrepubliken”.

Plötsligt har jag fått ett ord för vad som har hänt med mitt eget musiklyssnande. Från att ha varit en kapitalvara har inspelad musik blivit en konsumtionsvara. Och från att ha varit identitetsskapande har min samling blivit närmast ointressant. Jag kan ju ändå få tag på vad jag vill när jag vill. Plötsligt får jag ett uttryck för den där känslan som gör att jag ibland tänker att mitt musiklyssnande blivit mindre viktigt. Känslan av ”shuffle-nihilism” och av att musiken bara är ett bakgrundsbrus har drabbat mig.

Det postdigitala manifestet är ett försök att diskutera vad som har hänt med vårt musiklyssnande sedan fildelningen och den försöker göra det på ett annat sätt än det gängse. Den vill skapa ett annat språk än det tekniknördiga, grabbiga och resultatet är smått lysande. Fleischer är en språkbegåvning som uppfinner det ena uttrycket mera innovativt än det andra. Han talar t.ex. om ”musikalisk grafitti”, om ljud som ”äger rum” och låtar som ”tar tid” (i motsättning till den upphovsrättsliga föreställningen där låtar är idéer och ”information”). Boken har därför sin styrka i sitt sökande; den letar efter ett annan väg än de teknokratiska hackarnas och de pengakåta skivbolagsrepresentanternas. Jag skulle vilja beskriva det som att den försöker politisera konsekvenserna av fildelningstekniken genom att fråga ”vilka möjligheter finns det?” istället för ”hur ska vi ta betalt?”

Nu är jag dock inte överens med Fleischer om allt. Ibland blir jag till och med riktigt upprörd över Det postdigitala manifestet. Jag tror till exempel inte alls att skivan som koncept är på väg att försvinna bara för att den förlorar sin materiella existens eller att kammarorkestrarna borde avvecklas. Fleischer har ibland en något snäv och aningen utvecklingsoptimistisk syn på musiken som jag emellanåt upplever som störande. Men det hindrar inte att hans bok från att vara otroligt intressant. Jag rekommenderar särskilt att man läser den tillsammans med Sam Sundbergs och Anders Rydells Piraterna, utkommen förra året. Den ger en välbehövligt historik i ämnet.