Var börjar man om man vill lyssna på klassisk musik? Är det så svårt som man kan tro – som man lockas att tro ibland? Jag skulle säga att svaren på den andra frågan är ja – och nej. Klassisk musik kräver ofta mer av lyssnaren än andra musikgenrer för att komma till sin rätt men även den som närmast undviker allt vad klassisk musik heter, hör troligen mer än väntat – det kan mycket väl vara så enkelt som att musiken i ens favoritfilm egentligen har ett par hundra år på nacken, eller att den där reklamsnutten som ständigt återkommer innehåller några takter ur en Beethovensymfoni.

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli är musikjournalist och vill i sin bok Den andra musiken ge en vägledning till att lyssna till klassisk musik, med undantag av genren opera. Det gör han genom att kortfattat presentera sina personliga favoritstycken, i boken satta med fetstil så att de syns, och vid en snabb bläddring ter de sig hisnande många.

Klassisk musik som begrepp är egentligen ganska luddigt – för ordet ”klassisk” leder tanken till något gammalt, medan ”klassisk musik” ofta åsyftar även modern musik som inte är popmusik. Författaren föredrar termen västerländsk konstmusik och det är ju korrekt – men kanske ännu mer avskräckande.

Verken delas in efter genre istället för att vara delar i en historisk genomgång, vilket är bra. Genrerna presenteras också utifrån en sorts avancemang vad gäller komplexitet, främst vad gäller antalet instrument som är iblandade, från musik för ett soloinstrument, över kammarmusik (några få instrument), konstsång (vanligen sång och piano), konserter för soloinstrument och orkester samt kör- och kyrkomusik, till symfonier, med ett extra kapitel för den modernare musiken, d.v.s. sådant som komponerats efter andra världskriget. Inom de respektive kapitlen presenteras dock verken kronologiskt.

Det som skulle kunna vara bokens styrka, d.v.s. mängden verk som presenteras, tycker jag tyvärr är dess största svaghet. Det blir helt enkelt för mycket. Det man som nybörjare inte kan är att välja och det är det jag vill att författaren till en sådan här bok ska göra. Välja och välja bort, ge läsaren ett litet antal verk att lyssna till flera gånger, att läsa om och sätta sig in i för det är just det som är den här musikens särart – att den blir bättre ju mer man lyssnar till den och ju mer man vet om den, att även sådant som vid första lyssnandet nästan skär i öronen efter en tid ter sig helt annorlunda. Och ofta kräver den det. Kräver fokus och uppmärksamhet och tid. Man kan naturligtvis lyssna passivt även till klassisk musik men den lite mer krävande och fungerar ofta dåligt så – den stör, eller pockar på uppmärksamhet.

Till boken hör en spellista på Spotify – en lista som innehåller 224 låtar med Spotifys terminologi och tar närmare trettio timmar att lyssna sig igenom. Då är dessutom ett stort antal av styckena delar ur större verk. Det är när jag ser det som jag baxnar en aning. Jag är en ganska van lyssnare men omfattningen är verkligen på tok för stor. Den västerländska konstmusiken är ett gigantiskt och svåröverblickat smörgåsbord – en sådan här bok ska helst vara en väl utvald avsmakningsmeny.

Eftersom boken inte omfattar mer än 250 sidor undantaget listor över verk och register, handlar det naturligtvis om en ytterst summarisk genomgång. När tre verk ska avhandlas på en sida blir det av nöden kort och ytligt, bättre blir det när varje verk kan ges något mer utrymme. Bäst är det när man får lite historik men främst korta instruktioner kring vad man ska lyssna efter – det är då det blir intressant. Man kanske inte håller med men det ger något mer. Tyvärr innehåller beskrivningarna alltför ofta en mängd positivt laddade adjektiv som ändå inte säger särskilt mycket om musiken i sig – författaren talar gärna om känslor och i bilder men förklarar sällan vad det är i musiken som leder dit. Språket ligger nära talspråket och jämförelser görs gärna med populärmusikaliska genrer, vilket nog kan vara inbjudande men samtidigt inte riktigt räcker till.

Svaret på den första frågan då? Om jag får vara lika personlig som Nicholas Ringskog Ferrada-Noli svarar jag Mozart.