Recension

: Gå, gick, gått
Gå, gick, gått Jenny Erpenbeck
2017
Albert Bonniers förlag
8/10

Unsere Papiere, bitte

Utgiven 2017
ISBN 9789100168100
Sidor 337
Orginaltitel Gehen, ging, gegangen
Översättare Ulrika Wallenström

Om författaren

Jenny Erpenbeck är tysk författare och operaregissör, född i Östberlin 1967. Hon debuterade 1999 med Historien om det gamla barnet (på svenska 2001). På svenska finns även Smäck (2003), Ordbok (2006), Hemsökelse (2010) och Natt för gott (2015).

Sök efter boken

”WE BECOME VISIBLE” skriver de afrikanska flyktingarna som slagit upp ett tältläger mitt i Berlin på en stor skylt. (En hjälpsam tysk skriver en översättning under, engelska är fortfarande ett främmande språk för många berlinbor.) Det tycker inte den tyska byråkratin; de är ju inte ens flyktingar, tekniskt sett, de är Dublinmigranter med officiell hemvist på ett läger någonstans i Italien (”Poco lavore”) med exakt noll status i Tyskland. Icke-människor. Ett problem att lösa i tysthet, utan att störa die Berliner Luft. Alltså rivs tältlägret och de skickas på förvaring i ett rivningsfärdigt ålderdomshem i väntan på beslut, som bara kan bli ett, men det ska ju göras på rätt sätt också. Vi är ju civiliserade här.

Flyktingbåt sjönk utanför Libyen – nära 100 saknas
- Text-TV, 170413

In i handlingen träder Richard. Han är född under kriget och uppvuxen i DDR, återförenad tysk sedan 25 år, änkling sedan ett par år, nypensionerad från sin professorstjänst i klassisk litteratur. Av… jag vill skriva nyfikenhet, men det är nog inte det, och något exakt ”varför” sätter han själv aldrig på det, börjar han gå ner till förvaringen och prata med männen från Tchad, Nigeria, Niger, Ghana och Burkina Faso. Mer än så är det egentligen inte först; de undrar nog på fan över den artige gamle mannen som kommer och ber dem berätta om sina liv, men de är svältfödda på att bli behandlade som människor och öppnar upp för honom. Snart är den ensamme gamle mannen där varje dag, lyssnar och ger råd, hjälper dem böja starka tyska verb, ger dem små trädgårdsjobb och funderar över Odysseus och Dante.

Erpenbecks bok är ett mästerverk i ytlighet, och det menar jag positivt. Inte så att den är ytlig, men att den hela tiden dansar på den där så kallade civilisationens fernissa men då och då vågar titta ner, se alla skiftningarna i lagren under. Även när hon ger röst åt alla dessa öden (mina barn drunknade framför mina ögon, min far släpades ur bilen av Boko Haram, jag gick barfota genom öknen) reflekterar hon det hela tiden i Richard, som så många gånger i livet fått höra att nu är allt på det torra, nu är allt perfekt, nu har vi Ordnung. När han nu äntligen gör någonting, är det för sent? Var allt det där snacket om Einigkeit und Recht und Freiheit bara just snack, eller sträcker det sig fortfarande bara så långt som till närmaste person som talar ett annat språk?

Bara om de överlevde Tyskland nu hade Hitler verkligen förlorat kriget.

Jo, Erpenbeck är mitt i det (för att tala med salig Gitta Sereny) tyska traumat 1933-1989, och den skyldighet den skulden medför. (Inte bara för tyskarna.) Ändå motiverar Richard egentligen aldrig sina handlingar mer än de afrikaner som bara hamnat här för att det var så här långt de orkade gå; livet tog oss hit, vad kan vara viktigare än det? Samtidigt är ju livet, med nödvändighet, en övning i att inte se det man inte kan leva med. Omänskligheten i en flyktingpolitik inställd på att rubba våra cirklar så lite som möjligt, att slippa se våra medmänniskor annat än som problem.

Merparten av sitt liv har han i sin själs mörkaste vrå hoppats att människorna i Afrika sörjer sina döda mindre eftersom döden ju sedan gammalt skördar sådana massor av offer där.

Trots hur hon lätt dansar på den där tunna isen går hon djupt ner i både historien och språket. Titeln; jag tänker på Sara Lövestams observation i Grejen med verb att bara de gamla fina germanska verben får stark böjning, både i tyskan och svenskan – alla som importerats efter romarrikets fall får alltid nöja sig med att vara andra klassens ord. Erpenbeck målar upp en värld där berlinare dansar tryckare till ”We Are The Champions”, talar lyriskt om hur lätt det är att resa runt hela Europa nu och inte minns vad en gräns är, vad en mur mellan människor gör mot dem på båda sidor, medan människor drunknar inte bara på medelhavet utan i sina egna mardrömmar mitt i vårt välordnade Europa. Jag tänker på salig Torgny Lindgren och hans moraliska återvändsgränd från en tid vi valt att inte komma ihåg i Ormens väg på hälleberget. Skrika, skrek, skrikit. Tiga, teg, tigit.

Vart går en människa som inte vet vart hon ska ta vägen?

Visst, i någon mån känns Gå, gick, gått som en stor författare kidnappad av en aktuell händelse för stor att inte skriva om. Det finns säkert de som skulle kalla både Erpenbeck och Richard naiva, och det är de på många sätt också. Precis lika naiva som varje Rashid, Ibrahim eller Osarobo som på något vis inbillar sig att de är våra medmänniskor. Det är upp till oss om de har fel.

Björn Waller

Publicerad: 2017-04-16 00:00 / Uppdaterad: 2017-04-15 10:56

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6913

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?