Den som vill gotta sig i blodiga detaljer och kylig spänning får leta efter en annan bok att läsa. Men den som vill ta del av två människors inre tankar om livet och döden och allt däremellan har hittat helt rätt. Dear Mr S, är något så ovanligt som en brevroman, eller en ”epistolary novel” som författaren själv kallar den. En roman som också använder sig av dagboksanteckningar, tidningsurklipp och andra dokument som kan illustrera handlingen.

Boken bygger på författaren och dramatikern Petra Revenues korrespondens med Sebastian H. Brousseau – advokaten hon fick ”ärva” när hennes pappa avled i sitt hem i Thailand. Bara det är en spännande historia i sig självt. Mr Brousseau skulle hjälpa pappan med husförsäljning, men från att ha varit en anonym mister med fin titel blev Sebastian snart mer familjär med Petra. Tack vare att hon var författare och han hade en historia att berätta: den om mannen som mördade sin mor. Mannen visade sig vara han själv. Vem som sen berättar för vem är en annan historia.

Brevväxlingen pågår i ungefär tre år. Och även om den sker via e-mail och ibland chat känns det som att det är riktiga brev Miss P (Petra) och Mr S (Sebastian) skriver till varandra. Ibland laddar Mr S till och med upp för att skriva: avsätter tid och korkar upp en flaska vin. Som läsare känns det som jag fått tillgång till en bunt handskrivna brev med rött snöre omkring. Jag bär hela tiden med mig känslan av att tjuvläsa. Varken Miss P eller Mr S drar sig för att skriva om det som är svårt eller tabu. Det handlar om en bortopererad livmoder, surrogatmödrar, konst, kampen för att komma dit man vill och brist på kärlek. Brevförfattarna är inte alltid överens, men respekterar varandras åsikter. Från början är de i princip främlingar inför varandra men en vänskap växer fram.

Det är lätt att tro att Miss P bara finns där, som en mottagare av Mr S tragiska historia. Men Mr S är lika mycket en mottagare av Miss P:s livsberättelse. Om relationen till hennes döda far, komplicerade äktenskap, skapandet och drömmandet. Mycket får plats både på och mellan raderna. En tråd som återkommer är den personliga fiktionen, ett ämne som Revenue också skriver om i sin autofiktiva roman Privat. Hennes förebild filosofen James Hillman menar att terapi är så populärt för att vi människor har ett behov av att skapa en berättelse kring oss själva som vi kan acceptera och leva med. För visst är det en slags terapi som går åt båda håll som Mr S och Miss P ägnar sig åt när de skriver. De blir inte bara varandras vänner utan också varandras psykologer. Inte sällan ställer de frågor som besvaras på oväntade sätt.

Även om ämnerna är tunga är boken upplagd på ett smart vis. Längre brev varvas med korta. Det finns många rubriker som skulle kunna föreställa ämnesraden i ett mejl. Flera foton och bilder på andra artefakter livar också upp. Ibland kan det kännas för redigerat och jag blir nyfiken på hur mycket som ”klippts bort” eller om det här är alla mejlen som skickats. Ibland får breven inga svar utan det kommer direkt ett nytt från samma avsändare. Själva utförandet av mordet får ingen plats alls i boken. Men jag blir inte besviken. Det är mer intressant att läsa om konsekvenserna: både det som skett innan och efter.