Brev. Jag älskar brev, ingenting är roligare att få i brevlådan än ett överraskande brev (i alla fall inte oönskade räkningar). Och få saker känns så tryggt att skriva som brev. I ett brev kan man både gömma sig själv och samtidigt blotta sig själv mer än man någonsin annars gör. Det är tryggt att skriva brev eftersom ingen omedelbar reaktion på det man skriver kommer, som i ett samtal, och det är inget man heller behöver eller kan läsa senare som när man skriver dagbok. Det är också ett enormt förtroende man får av någon som skickar brev till en.

Wallflower består av brev och inget annat. Charlie saknar vänner och för att få berätta allt det där han vill berätta för någon annan börjar han skriva brev till en person han aldrig har träffat. Han får dock för sig att den här personen är en sån som lyssnar.

I breven får vi snabbt en bild av Charlie. Han är en sån som tänker mycket, och inte alltid på det som andra tänker på. Han har svårt för det sociala, har inga vänner. Han är en wallflower.

Efterhand söker sig Charlie utanför sina egna ramar. Han får extra undervisning av sin engelsklärare (han har talang för ämnet). Läraren ger honom en massa böcker att läsa. Charlies kommentarer om varje bok är härliga för en boknörd att läsa. Men läraren uppmanar också Charlie att delta, inte bara observera.

Det där med att delta är något som Charlie tar fasta på. Han blir vän med ett par elever i årskursen över honom och han blir kär. Hans nya vänner lär honom allt om att överleva high school.

Charlie väcker tyvärr aldrig någon större sympati hos mig. Jag har svårt att förstå varför så många älskar den här boken.

The perks of being a wallflower är en kultbok i USA. Den är såld i en miljon exemplar sen den gavs ut 1999. Sen dess har författaren ägnat sig åt TV-manus istället för böcker. The perks of being a wallflower har nyligen filmatiserats (filmen gick aldrig upp på bio i Sverige men finns redan på DVD). Ikväll sätter jag på The perks of being a wallflower och jag hoppas att jag fastnar mer för berättelsen i det formatet. Jag älskar brev men tycker inte att det är helt lyckat att bygga upp en hel roman på bara brev. Breven känns inte autentiska eftersom författaren fuskar lite och tvingas infoga dialoger och hela scener utanför Charlies tankar, men jag saknar ändå den helhetsbild som försvinner i det här formatet, när man bara läser breven från avsändare utan att veta vem mottagaren är och vad hen tycker om breven som landar i brevlådan.