Observera att jag stiger upp ½ 9 om mornarna. (Det beror för övrigt på bristande tillfälle till synd om kvällarna. Vad ska ett ensamt stackars fruntimmer utan adresser ta sig till?)

År 2000, hundra år efter Karin Boyes födelse, gavs boken Ett verkligt jordiskt liv ut av litteraturvetaren Paulina Helgesson. Där samlade hon de brev från Boye till vänner, bekanta och släktingar som gått att hitta. Redan då hade Pia-Kristina Garde också börjat leta rätt på brev och intervjua Boyes vänner och släktingar. I förordet skriver Garde att hon inte ville ge ifrån sig breven till Helgesson utan själv ”presentera dem i sitt sammanhang”.

Till en början tycker jag det är lite märkligt att breven inte är i kronologisk ordning utan är sorterade efter vem som breven är skrivna till. Det blir ett hoppande fram och tillbaka i tiden. Varje person presenteras med en kort beskrivning av personens liv och dess relation till Boye. Sedan följer breven från Boye till denna person. Efter bara några ”kapitel” börjar jag däremot uppskatta det sätt som breven är presenterade på. Varje relation blir direkt levande. Varje datering blir intressant; hur ofta skrev hon till x eller y och vad hände där emellan breven? Hur förändrades tonen efter några års uppehåll av brevskrivande? Hur skrev hon till de hon var förälskad i och sänkte garden inför, och hur skrev hon till släktingar hon kanske ville hålla uppe en fasad inför? Allt detta blir väldigt tydligt. Kombinerat med Gardes komprimerade och oerhört välskrivna personporträtt, som i sig är en fantastisk kombination av hjärta och själva urdefintionen av välgjord research, blir den här brevsamlingen lika mycket en viktig dokumentation som en fantastisk roman om människorna i Boyes liv.

Boye skämtar med Barbro ”Bang” Alving om Sigrid Undset. Hon listar varför gifta män är trevligare än ogifta. Hon har problem med pengar. Hon ordvitsar. Hon beskriver själens färg (gråmelerad). Hon hittar en fristad i Berlin. Hon hittar på gulliga smeknamn åt sina flickvänner. Hon ber om att ta på sig Nietzsches elva år av sinnessjukdom i utbyte mot att kunna skriva ett verkligt viktigt litterärt verk. Hon ser hur judar börjar utan anledning förlora sina jobb som sedan ges till ”tysknationella” i 30-talets Tyskland.

Bilden jag fått av den känsliga och intelligenta författaren Boye som jag hittat i hennes dikter och romaner kompletteras nu med bilden av Boyes stora hjärta som rymde väldigt mycket omtanke för människorna i hennes liv. Och framför allt den humor som, även i de allra mörkaste breven, hela tiden finns där. Hon måste ha varit väldigt rolig att umgås med.

Det är ett understatement utan dess like att Garde (som hon skriver i förordet) bara presenterar breven ”i sitt sammanhang”. Hon gestaltar känslan av att känna samhörighet och får mig som läsare att känna att jag för en stund fått ingå i Boyes vänkrets.