Recension

: Den nya dagen gryr
Den nya dagen gryr: Karin Boyes författarliv Johan Svedjedal
2017
Wahlström & Widstrand
8/10

Nya nyanser av Boye

Utgiven 2017
ISBN 9789146231806
Sidor 688

Om författaren

Johan Svedjedal (född 1956) är professor i litteratursociologi vid Uppsala universitet och har skrivit flera böcker om litteraturens villkor i samhället. Han doktorerade på Almqvist 1987 och har bland annat gett ut Svensk arbetarlitteratur (2006) tillsammans med Lars Furuland. 2011 blev han Augustnominerad för Spektrum. Den svenska drömmen. Tidskrift och förlag i 1930-talets kultur och 2017 nominerades hans Den nya dagen gryr – Karin Boyes författarliv till samma pris. För Boyebiografin har han också tilldelats Huddinge kommuns skönlitterära pris till minne av Karin Boye.

Sök efter boken

Lika lätt som hon hade att skratta kunde hon falla i gråt. Hon sökte strid men ville ofta bara fly. Hon var en av livsviljans stora diktare i den svenska litteraturen, men många vet mer om hennes sätt att dö än om hennes sätt att leva.

Han har så rätt i det han skriver, Johan Svedjedal, att det är så många som vet mer om Karin Boyes död än om hennes liv. Och det är bland annat det han vill ändra på med sin rejäla biografi, den första heltäckande sedan Margit Abenius med tiden ganska hårt kritiserade Drabbad av renhet gavs ut 1950.

Biografin följer Karin Boyes liv helt kronologiskt, någon gång förs saker från samma område men vid olika tidpunkter samman men oftast har de då fått en kortfattad beskrivning vid respektive tidpunkt. Större kapitel som omfattar olika perioder i Karin Boyes liv delas in i kortare avsnitt. Från en barndom som kunde ha varit väldigt lycklig men som skuggades av moderns alkoholism över lärarinnedrömmar och studier i först Uppsala, sedan Stockholm, till den fullfjädrade författaren som kämpade hårt för att kunna leva på sitt skrivande. Ofta nedstämd, tidvis deprimerad men samtidigt väldigt produktiv. Bipolaritet som en möjlighet nämns men samtidigt finns det en gräns för hur intressant det är att finna en diagnos för en person som varit död i över sjuttio år.

Samtidigt går det inte att bortse från hennes död, eller att förminska dess betydelse, eftersom det går stick i stäv med vad och vem Karin Boye är för nästan alla som läser. Här finns, som överallt annars, genklangen av det kommande självmordet i det som föregår det men betydligt mer problematiserat. Det märks att Svedjedal vill ta det depressiva på allvar men han är samtidigt noga med att poängtera hennes livfullhet och skaparkraft, och hur döden ofta förekommer tillsammans med anspelningar på nytt liv. Dikter som gärna tolkas som ett välkomnande av den egna döden skulle mycket väl kunna handla om att försona sig med någon annans.

Händelserna kring Karin Boyes död granskas naturligtvis ingående; det är inte så att det råder något tvivel om att hon begick självmord men var avsikten den här gången att lyckas eller var det ett rop på hjälp, ett i raden av försök som borde ha misslyckats?

Central är givetvis också Boyes sexuella läggning, som även om hon själv inte tyckts ha skämts över den ändå försvårat hennes liv på många områden. Hon blev till en expert på att dölja den, så att även flera av dem som betraktade sig som hennes nära vänner blev överraskade av uppgifter om den. Om och om igen rör det sig om olycklig kärlek, om förälskelse i kvinnor som inte besvarar hennes känslor och det så uppenbart att hon inte ens törs yppa dem. Men hon hann också med ett antal relationer med såväl kvinnor som män. I dikterna är det ständigt så att föremålet för kärlek skulle kunna vara en man lika väl som en kvinna (att man tolkar avsändaren som en kvinna tycks vara självklart). Vissa citat ur hennes eftermälen kan låta unkna och sexistiska men skulle också kunna vara ett sätt att skriva om det som man inte kunde tala högt om.

Men bokens undertitel är ändå ”Karin Boyes författarliv” och det är där krutet läggs, med genomgångar av diktsamlingar och romaner, novellsamlingar och essäer och hur de är förbundna med händelser i hennes liv men också med strömningarna i tiden, som t.ex. hur psykoanalysen påverkade såväl hennes liv som hennes verk. För att försörja sig skrev hon också mängder av recensioner och en del artiklar för tidningar och tidskrifter, främst med socialdemokratisk anknytning.

Det som främst korrigeras jämfört med tidigare litteratur om Karin Boye är i hur hög grad hon var aktiv inom den modernistiska frontrörelsen, hur pass drivande i såväl Clarté som Spektrumgrupperna. Hon var också mycket kritisk till det som skedde i Tyskland i upptakten till andra världskriget men hon kunde också erkänna sin fascination inför Hitlerregimens stormöten. Hon insåg och ansåg att kulturen och litteraturen var en motståndsrörelse av rang och det var där hon verkade.

På många sätt var hon mer med i världen och tiden än vad man kanske tror och hon arbetade också hårt för författares villkor, främst kring hur det skulle gå att försörja sig på sitt skrivande. Detta skedde såväl i Författarförbundet som i Samfundet De Nio (där nu Johan Svedjedal är en av ledamöterna).

Ofta läses Karin Boyes verk som snart sagt synonyma med hennes liv och Svedjedal visar att den synen inte är så långt ifrån Boyes egen ändå – i dikterna gav hon ett uttryck för det egna jaget, även om dikternas jag inte helt och hållet är den verkliga Karin Boye är det ändå hennes känslor som ligger till grund för dem, medan prosan är mer av konstruktion och ställningstaganden.

Vid genomgångarna av mottagandena av Karin Boyes böcker framstår det tydligt hur en kvinnlig poet förväntades skriva och vara, och hur recensenterna ibland läste in det de ville, ibland blev smått förnärmade för att texten inte motsvarade deras förväntningar. Hela tiden mer kvinnlig författare än enbart författare, hela tiden dömd och bedömd i kraft av sin könstillhörighet.

Trots Karin Boyes enorma popularitet, åtminstone som poet och författare till Kallocain, dröjde det innan hennes författarskap blev till ett område för forskarna och mycket av det som skrivits har ända till dags dato haft insatta ”amatörer” som författare. Alltså ges jämte levnadsteckningen och tolkningarna av de litterära verken kommentarer till tidigare biografiska påståenden, och avslutningsvis finns en genomgång av den mer framstående Boyeforskningen – liksom skönlitteratur om henne och tonsättningar av hennes lyrik för att visa hur stor betydelse hon haft och ännu har.

Det är en rejäl inbunden bok på 700 sidor och nästan två kilo (dessutom trådbunden, vilket gör att den känns mycket gedigen) men den går ändå förhållandevis snabbt och lätt att läsa, delvis eftersom det finns så gott om bilder, företrädesvis fotografier av Karin Boye men också bilder ur tidningar och tidskrifter. Det finns slutnoter men inga hänvisningar i form av siffror i den löpande texten, vilket också bidrar till att läsningen flyter lätt.

Balansen mellan grundläggande och ingående information är bra, så att såväl den som vet mycket lite om Karin Boye som den som läst i stort sett allt av och om henne kan få ett utbyte av läsningen. Det kanske inte dröjer sjuttio år innan nästa Boyebiografi kommer men nog känns det som om den här kommer att stå sig ett tag och den är väl värd sin Augustnominering.

Saga Nordwall

Publicerad: 2017-11-19 00:00 / Uppdaterad: 2017-11-18 10:06

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7149

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?