Min erfarenhet av Maria Lang-deckare är ringa. Den inskränker sig till att ha läst ett fåtal som tonåring i samband med att jag slukade alla Agatha Christies böcker. Men jag minns att Maria Langs böcker var täta, händelserika och inbjöd till massor av eget detektivarbete. Vem är mördaren och varför? Att få använda hjärnan och kreativiteten samtidigt som du njuter av en underhållanande historia. Kan det bli bättre? Alltså blir jag uppspelt då jag inser att ett fång av Maria Langs böcker ges ut igen i samband med att det sker en filmatisering av sex av hennes böcker. Frågan är om historien håller idag? Debuten Mördaren ljuger inte ensam kom 1949 och utspelar sig 1947. Boken har alltså åtskilliga årtionden i bagaget. Nåväl, det kan vi återkomma till.

Intrigen är som följer: Den unga Puck Ekstedt och hennes kärlek Einar, sammanstrålar med ett gäng bekanta på en isolerad skärgårdsö i Bergslagen. Det är dallrande sommarhett och i luften ligger både förväntan och förbud. Då unga Puck under ett skyfall söker skydd under en gran gör hon en makaber upptäckt. En av sällskapets gäster ligger redan där, strypt med en röd sidenscarf. Att sedan liket försvinner spårlöst gör inte saken enklare. Einars barndomsvän, kommissarie Christer Wijk, kallas in för att lösa fallet. Här börjar en jakt på en mördare som är både iskall och beräknande. Dessutom bär gästerna på ön på hemligheter och historien är som en lök. Lager på lager skalas av och relationer blottas, svartsjuka kryper fram som skrangliga skelett. Det vänds på stenar och stickspår krälar fram och sätter griller.

Nu är det 2013 och de flesta av oss är (tackolov) feminister, många av oss kämpar för könens lika rättigheter. Hur kan vi då ta emot en bok med sextiofyra år på nacken? Där kvinnor och män förväntas falla in i bra mycket trängre fållor än i dag? Jag väljer att se Mördaren ljuger sällan ensam som ett tidsdokument. Det är viktigt att minnas historien. I slutet av 40-talet sågs det som mer självklar att kvinnorna skulle sköta hushållet. Många män hade varit inkallade i och med andra världskriget och lämnat hem och familj. Och det är just i denna tid som vi möter Puck Ekstedt och hennes sällskap. Språket är alldeles förtjusande. Det ägnas mycket tid till att beskriva hur människor klär sig, ända inpå raffinerade frisyrer och skjortblusar. Emellanåt googlar jag ord, samtidigt som jag för anteckningar för vidare bruk.

Dessutom, gott folk, är detta en rasande förtjusande bok som innehåller både rafflande spänning och massor av glada skratt. Likaväl som att vi ska vårda och använda våra äldre porslinsprydnadsföremål är det viktigt att låta välskriven äldre spänningslitteratur leva vidare och få möta nya läsare. För detta är också historia.