1950-talet var pusseldeckarens obestridliga glansperiod i Sverige och Maria Lang dess okrönta drottning. Hennes debut 1949 med Mördaren ljuger inte ensam slog an direkt hos läsarna. I 42 år och i lika många böcker sällskapade hon med sin stilige gunstling Christer Wijk. Den påfallande reslige och piprökande polismannen sägs vara modellerad efter en litteraturdocent vid Stockholms universitet.

Det faktiska polisarbetet förefaller Wijk inte särskilt bevandrad i, trots att han tituleras chef för rikspoliskommissionen. Han dryftar utan förbehåll pågående utredningar med mordmisstänkta och rycker i egen hög person ut när hans vänner och bekanta snubblar över ett lik eller två. När Maria Lang i böckerna redogör för Wijks relationsproblem på hemmafronten väckte detta både uppseende och kritik i pressen.

Att deckarna så utomordentligt väl speglade sin samtid är nog den huvudsakliga förklaringen till deras popularitet idag. Samtidsmarkörerna duggar tätt och det är inte svårt att bli nostalgisk över 50-talets borgerliga livsstil. En värld med hembiträden, läroverksadjunkter och studentskrivningar, fri från mobiltelefoner, stress och datorer. Författarens litterära kunnande gör sig gällande i alla litterära citat och anspelningar.

Bakom de präktiga fasaderna döljer sig förträngda begär och otyglade passioner, som leder till ond bråd död. Författaren fascinerades först som sist av brottets psykologiska dimension. I detta var hon före sin tid, liksom då hon som mordmotiv använde sig av homosexuell passionerad kärlek.

Dagmar Lange (1914-1991), som det stod på dopattesten, var sedan barnsben en utpräglad nattuggla. Hon ägnade de ljusa sommarnätterna i hemstaden Nora åt att skriva årets julklappsdeckare. Resten av tiden stod hon i katedern på Nya Elementar på Östermalm, dock helst inte före klockan tolv på dagen. Eftersom det inte ansågs riktigt lämpligt att en lektor tillika studierektor skrev deckare, lade hon sig till med en pseudonym. Det var ett spel för gallerierna, eftersom Maria Lang blev ett känt ansikte i Hylands hörna med flera TV-program och hördes i radion.

Lange var sällskapligt lagd, slagfärdig, underhållande och kompis med stjärnjournalisten Barbro Alving. Hon unnade sig livets goda och kunde gladeligen beställa godsaker från Östermalmshallen med taxi till Nora. De excentriska och egocentriska dragen förstärktes med åren och tidigare anställda på Norstedts förlag kan vittna om hennes divalater. När hon dog var dödsboet skuldsatt, trots att Lange kunnat kamma hem höga inkomster.

Författaren hade stark integritet och såg till att lämna få ledtrådar till sitt privatliv efter sig. Av de otaliga breven till lillasystern i Danmark finns inga spår. I stället har Margaretha Fahlgren, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, i sin nya bok Ett dubbelt liv: Dagmar Lange alias Maria Lang främst rekonstruerat Dagmars liv utifrån hennes böcker, läst vad andra skrivit om henne samt intervjuat ett fåtal personer som kände Dagmar. Författaren har gjort en gedigen research.

Materialet presenteras kronologiskt och många röster citeras. Det handlar om verk kontra liv, med slagsida åt liv. Fahlgren är grundlig, till den grad att en viss upprepning kan noteras, exempelvis angående deckarnas mottagande i pressen.

På 60-talet bröt diskussionen om pusseldeckarens bristande verklighetsförankring ut och på 70-talet försvann de så gott som helt. Maria Lang förringades av deckarexpertisen på 70- och 80-talen på ett mycket försåtligt vis. Men även om kritikerna hudflängde Maria Lang, behöll hon genom alla år en trogen – om än med tiden krympande – läsekrets.

Fahlgren pekar på deckarnas faktiska kvalitéer och på att Maria Lang med sitt skrivande om relationer och kvinnors villkor banade väg för många av våra nutida populära deckarförfattare.

Margareta Fahlgrens bok utgör intressant läsning, som gett mig en del värdefulla insikter och inspirerar mig till att börja leta på antikvariat efter titlar av Maria Lang, som jag inte läst. Inte så illa!