Kattjakten av Jona Elings Knutsson är inte vad den först verkar vara. Mitt första intryck består bara några kapitel, sen händer något. Tempot skruvas upp och den monotona tillvaron byts ut till ett virrvarr av försvunna katter och mystiska cirkusgrannar.

Men, för att återgå till starten. Kattjakten presenterar oss för Eva. En väldigt ensam pensionär som desperat söker mänsklig kontakt. Eva gör allt för att få sig en liten pratstund, hon ringer på lappar om Söders alla borttappade djur. Hon besöker Gröna Lund och köper en bild av glada barn, bara för att ha något. Tillvaron är inrutad och tvär, och framförallt otroligt ensam.

Eva jobbar hårt på att inte minnas. Det finns för mycket smärta i minnena, och i människorna som inte finns längre. Undan för undan får vi också en tydligare bild av Eva, hon är minsann ingen vanlig tant. Hon har varit och förblir en arg syndikalist. Hon ser bistert på nedmonteringen av samhället runt sin åldrande tillvaro, och vägrar självklart att ombilda sin lägenhet (plus: hur skulle hon ha råd med det?).

På kylskåpet hängde lapparna som håller henne sällskap så många gånger, men nu snarare gav en känsla av det sorgsna slaget.

En av alla lappar Eva ringer på är den om den bortsprungna katten Piraya. Och här börjar en minst sagt dråplig jakt på en katt.

Kattjakten är en berättelse om Stockholms och Sveriges historia, om de som kom från landsbygden långt upp i norr för att finna sig en tillvaron i stadens sus och brus. Om den tillvaro som väntade, hårda arbetsvillkor, kvinnolöner och män som tar för sig. Boken är dock ingen klassisk historieroman, historien sipprar fram bland de minnen som Eva försöker hålla tillbaka. Sipprar fram mellan de ord hon skriver upp i anteckningsblocket under rubriken GLÖM.

Det går att sova med ångest, naturligtvis går också det. Den som påstår något annat har aldrig varit riktigt trött. Däremot är det långt ifrån behagligt. Men hur behagligt är livet som fjällbjörk, vad får en ensam växt i fattig jordmån inte utstå? Ändå lövas de. Ändå står deras rötter orubbliga.

Kattjakten är stundvis svår att hänga med i, nutid och dåtid blandas, och ju längre tid som går desto tvärare blir hoppen. På ena sidan befinner vi oss i nutidens Stockholm, men vips så dyker något upp som påminner om det som hände för länge sen. Hoppen gör boken lite hattig, och det är lätt att tappa flytet (men det känns utstuderat; snart är läsaren lika dagvill som Eva). Språket däremot flyter på genom hela boken. Jona Elings Knutsson krånglar inte till det, språket är rakt och innerligt. Och Eva? Ja hon verkar vara lika envis som katten.