Recension

: Brev från fängelset
Brev från fängelset Antonio Gramsci
2007
Ruin och Tankekraft
10/10

”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar de likgiltiga.”

Utgiven 2007
ISBN 9789185191253
Sidor 233
Orginaltitel Lettere dal carcere
Översättare Carl-Göran Ekerwald
Först utgiven 1947

Om författaren

Antonio Gramsci, (1891-1937), journalist, kulturfilosof, kommunist och motståndsman i det fascistiska Italien. Han föddes i Ghilarza på Sardinien, började arbeta tidigt, såg orättvisorna som drabbade arbetarna och engagerade sig politiskt. När kommunistpartiet bildades 1921 var han en av grundarna. Han studerade språkvetenskap vid universitetet i Turin, men övergav en akademisk karriär för att ägna sig åt politiken. Han var en oerhört produktiv skribent även under åren i fängelse.

Sök efter boken

Rubrikens ord är Antonio Gramscis, italiensk journalist och marxist, och han levde enligt sina ord. Med liv och frihet på spel, blev han till sist Mussolinis farligaste motståndare. Därför kom polisen, sent på kvällen den 8 november 1926, och hämtade honom i hans bostad i Rom och förde honom till Regina Coelifängelset. Rättegången mot honom ägde rum 28 maj – 4 juni 1928. I juryn i domstolen han ställdes inför, "specialdomstolen för statens säkerhet", fanns fascister: fem överstar och domaren var en general. Åklagaren sa: "Vi måste hindra denna hjärna från att arbeta de närmaste tjugo åren".

Gramsci dömdes för förberedelse till väpnat uppror till fängelse i tjugo år, fyra månader och fem dagar. Men Mussolini lyckades trots detta inte att tysta honom helt. I fängelset (först i Turi, inte långt från Bari på italienska ostkusten och sedan i Formia, söder om Rom) läste och skrev Gramsci så mycket han orkade och gjorde även översättningar. Hans berömda 29 skrivböcker, som publicerades postumt, skrev han mellan åren 1929 och 1935. De omfattar ca 2.500 sidor och behandlar historia, filosofi, litteratur och politik.

Under fängelsetiden skrev Gramsci också brev, drygt fyra hundra av dessa finns bevarade. 1981 utgavs ett urval av hans brev för första gången i svensk översättning. Carl-Göran Ekerwald hade gjort översättningen och urvalet och valt ut något under hundra brev. Han skrev också en inledning. Nu utkommer denna brevsamling på nytt, tillagt är ett nyskrivet efterord av Klas Gustavsson, där han berättar om innehållet i skrivböckerna, relaterar dem till breven och klargör att skrivböckerna var Gramscis sätt "att bearbeta sitt politiska nederlag och lägga grunden för något nytt".

Antonio Gramscis brev var oftast riktade till familjemedlemmar: till hans fru, till svägerskan, till sönerna, modern, brodern, systrarna, men också till vänner. Hela tiden måste han tänka på att det inte bara var adressaten som skulle läsa. Breven skulle kontrolleras och vid behov censureras eller beslagtas. De innehåller därför inga politiska tankar.

Jag läser breven med blandade känslor. Man känner, särskilt under de senare åren av fängelsevistelsen, starkt av Gramscis underliggande sorg och desperation i breven, hur fruktansvärt han måste ha haft det, trots att breven oftast är så behärskade. Men i all denna plågsamma isolering och egentligen outhärdliga miljö, kunde han ändå intressera sig för så mycket, läsa, skriva och på så sätt hitta en mening. Det märks inte i breven hur mycket han skrev i sina skrivböcker, däremot omnämns vilka böcker, tidskrifter och tidningar han läste.

Gramsci blev aldrig fri, han avled på ett sjukhus 1937, fyrtiosex år gammal, efter elva år i fängelse. Hans svägerska Tatiana Schucht såg till att det han skrivit räddades till eftervärlden. Men det var inte förrän efter andra världskriget, 1947, som hans brev och skrivböcker började publiceras.

Det går inte att betygsätta en utgåva av en samling brev skrivna av en antifascistisk fånge i det av Mussolini styrda Italien. Betygsättningen skulle kunna gälla det urval som översättaren gjort, själva översättningen, inledningen och efterordet. Inget av detta har jag av förklarliga skäl möjlighet att bedöma, jag har för lite kunskaper. Jag kan alltså bara presentera boken tillsammans med betyg 10.

Och önska och hoppas att det går att lära sig något av Antonio Gramscis öde. Under vidriga fängelseförhållanden, med flera sjukdomar i kroppen och utan större hopp om att någonsin bli fri, skrev han ändå oförtrutet vidare, texter som idag är kända över hela världen, ett ofullbordat verk som inspirerat generationer efter honom. När han höll på att tyna bort i fängelset, ville man att han skulle begära nåd av Mussolini. Han svarade:

Fängelse är en fruktansvärd sak, men för mig skulle den vanära som moralisk slapphet och feghet innebär vara något ännu värre [...] Att begära nåd är för mig detsamma som ett slags självmord [...]

Textutdrag (Visa/göm)

Eva Björnberg

Publicerad: 2007-11-14 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-14 11:53

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2697

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?