Det är rätt länge sen nu som jag såg Luchino Viscontis filmatisering av Leoparden. Jag minns mest ett mäktigt kostymdrama, stora balsalar, grönskande italienska dalar där en nästan känner doften av olivlundar, rika människor som gnäller över att de snart inte är lika rika längre.

Att Lampedusas förlaga nu kommer i nyöversättning, och en oerhört lyxig och påkostad sådan dessutom, känns lite tidstypiskt på något vis. Romanen börjar 1860 på Sicilien, och där ska den också förbli även om tiden går. Garibaldis rödskjortor har precis landstigit utanför Palermo i sin kamp för ett enat sekulärt Italien i stället för alla de katolska småkungadömen och republiker det varit i sekler, och i sitt palats sitter don Fabrizio, prinsen av Salina, och inser att tidens vingslag är för tunga för att inte vika sig för. ”Om allt ska förbli som det är måste vi ändra allt”, säger hans systerson åt honom innan han drar upp i bergen för att kämpa med revolutionärerna och mot den ordning som gynnat hans familj i generationer, för framtidens skull. Men finns det någon framtid?

Detta mynnar sedan ut i ett storslaget porträtt av en tid som författaren och läsaren vet är dödsdömd. Genom familjen Salinas ögon får vi följa en förändring som hade verkat omöjlig innan, så rikt (pun intended) och detaljerat beskriven, hela vägen ner till dammlagret på de gamla porträtten i palatsrum som inte används längre, att känslan av något ruttet bara skiner igenom gradvis. Don Fabrizio håller god min medan han försöker rädda vad som räddas kan av traditioner, inflytande och ansvar medan det blir alltmer uppenbart att framtiden tillhör vulgära småborgare som familjen Sedára, som tror sig kunna bli adliga genom ett stycke papper. Om han bara kan bygga upp sin systerson till en framtidens man med rätt idéer, hitta ett lämpligt parti åt honom, slippa att själv behöva förändras mer än absolut nödvändigt innan sin ofrånkomliga död…

Jo, Leoparden känns bitvis mer än lite reaktionär, nostalgisk för en tid då alla Visste Sin Plats; de vackra men inte speciellt intelligenta kvinnorna på sin, de tacksamma okunniga bönderna på sin, Gud och kyrkan på sin, och Adeln överst med ett strängt men välvilligt leende. Inte för att don Fabrizio har några illusioner om att adeln behövs på samma sätt som den en gång gjorde; hela det gamla feodala samhället sköts ju i sank av Napoleon, och adeln fyller nu egentligen ingen annan funktion än att föregå med gott moraliskt exempel (trots att don Fabrizio är helt öppen med sina unga älskarinnor), upprätthålla någon form av nationell stolthet (trots att namnet på nationen bytts ut med jämna mellanrum sedan de gamla grekerna) och bestämma över småfolket som inte vet sitt eget bästa. Då och då får vi veta vad som ska hända framöver, till och med exakt när bomber byggda i Pittsburgh kommer att utplåna palatsen som då sedan länge förlorat makten till kortsiktiga amatörer som bara bryr sig om att blidka pöbeln för egen vinning. Boken är ju skriven på 50-talet, och vi vet ju vart utvecklingen ledde under 1900-talets första halva i Italien. Elefanten i rummet, här precis som i Umberto Ecos sista bok från i fjol, heter Mussolini, kulmen av den nya tidens politiker, den mest mardrömslika slutsatsen av liberalimens nödvändiga idéer, en återvändsgränd för framgångstanken som nu är populär igen.

För ögonblicket, tack vare er ödmjuke tjänare i viss mån, talar man inte längre om rödskjortorna, men det kommer man att göra. När de har försvunnit, så kommer det andra i en annan färg: och sedan kommer de röda igen. Och hur kommer det att sluta?

Leoparden är en roman som prunkar, så full med mångsidiga personporträtt, torr humor och nostalgiporr att motsägelserna, mörkret i den kan läsas på många sätt; en roman att sjunka in i, förlora sig i som en myllrande renässanstavla så att en bara då och då upptäcker att en inte får syre. Bonniers nyutgåva känns på många sätt som ett stycke nostalgi i sig, Viveca Melanders magnifika översättning parad med så många fotnötter, kritiska kommentarer och fragment och noveller ur Lampedusas övriga produktion, att den verkar vilja skrika att detta är Stor Litteratur av ett slag som inte skrivs längre. På gott och ont stämmer det kanske.

Efter att jag läst ut boken ser jag om Viscontis film. Den är bättre än jag minns den, och fungerar lika väl som en kommentar på romanen. Han lägger till ett lager av ironi, av medvetenhet om dem som gjorde den Gamla Goda Tiden möjlig, låter kameran dröja på kammarjungfrun som placerar ut pottan. Där Lampedusa har en tendens att skriva läsaren på näsan om hur allt kommer att gå åt helvete när man ger makten till en okultiverad pöbel slutar filmen med konstaterandet ”En rejäl armé, det var det vi behövde på Sicilien. Nu blir allt bra.” Revolution betyder cirkel, och det enda som vi lär oss av historien, etc…