Krönika

Silvia Avallone – Internationell författarscen 25/4 2012

I hörsalen på plan 3 i Kulturhuset vid Plattan i Stockholm, är det så gott som fullt när jag i sista minuten anländer. Många vill höra Anneli Dufvas samtal med det italienska stjärnskottet Silvia Avallone.

Debuten Stål har fått bejublande kritik både i Sverige och på andra håll i Europa. Snart recenseras den här på dagensbok.com. Romanen har sålt i över 300 000 exemplar i hemlandet Italien och är bästsäljare även i Frankrike och Nederländerna.

Pernilla Glaser, samordnare för litteratur och konst på Biblioteket Plattan inledde kvällen med att läsa ett stycke ur romanen. Den som inte redan var lockad att köpa romanen blev det garanterat då.

Silvia berättade att hon såg det som en stor ära att komma till ett land som Sverige, så avlägset från hennes eget land, och här få ett så varmt mottagande. Ett mottagande hon säger att huvudkaraktärerna i hennes roman, de trettonåriga tjejerna Anna och Francesca, skulle ställa sig frågande till och inte vara vana vid.

Som barn fascinerades och attraherades hon av fabriksvärlden och arbetarvärlden i Biella, den stad i nordvästra Italien där hon växte upp. Det var de erfarenheterna hon ville skildra. Hon ville berätta om industristadens och regionens historia, ingen annan hade ju berättat den historien tidigare, berättar hon.

Berättelsen bar hon inom sig, ”den värkte och väntade på att kläckas” som hon uttrycker det. Det var en speciell tid när Berlusconis Italien började krackelera. Hon var förbannad på att det som syntes av Italien var mediernas bild av landet, ett land som inte existerar. ”Den bild av Italien som förts ut de senaste åren är Berlusconis Italien där alla kvinnor verkar stå på en scen och vifta med benen.” Man fick aldrig se arbetarna, verkligheten. Hennes generations verklighet. Ilskan hon kände fungerade som bensin för skrivandet.

Romanen handlar till stor del om verkligheten i dagens Italien. Anna och Francesca växer upp i ett samhälle där det inte finns någon framtid för tjejer. Många kvinnor i Italien är misshandlade av sina män, ett våld som göms inom hemmens väggar. I Italien jobbar dessutom bara 50 % av kvinnorna. Man måste välja mellan en karriär och en familj. ”Ingen har skapat en framtid för oss unga kvinnor. Vi diskrimineras på samma sätt som våra mödrar. Nu står vi inför en öken, ett mörker. Då måste vi ta fram stålet inom oss. Vi ska klara det!”

Det talas om en våg av ny italiensk epik, en allvarligare och mer moralisk litteratur, påpekar Anneli Dufva. Det håller Silvia Avallone med om, men hon säger att hon inte ser det som en rörelse men medger ändå att något är förändrat. Roberto Saviano var den författare som gick i bräschen för detta nya, säger hon. Den nya italienska litteraturen vill informera, berätta och väcka människorna. Litteraturen behöver inte sälja sitt budskap som politiken gör. Litteraturen kan också visa en annan bild än den massmedierna visar. ”Litteraturen är det kungarike där ordet är fritt”, säger hon.

Stål är inget reportage. Hon vill inte göra journalistik, hon vill gå på djupet med litteraturen, berätta och hon återvände därför till den blick hon hade som liten flicka. Arbetarna som gick av sina pass på stålverket efter åtta timmar och kastade sig i floden var hennes hjältar.

Hon har inte bara fått applåder. I Italien har hon också fått mycket kritik för sin roman. ”Jag har berättat det jag ville berätta om, vilket uppenbarligen har tryckt på ömma punkter”, säger hon. Dagens unga arbetare vill tjäna och spendera pengar. Arbetarsjälen är som ett spöke som hon pekar på. Hon skriver också om droger på arbetsplatser, prostitution och kvinnors roll i samhället.

Anna och Francesca, flickorna i romanen är slavar under sina kroppar säger Silvia. Idag lever vi stora delar av våra liv virtuellt, kroppslösa. Hon vill flytta fokus tillbaka till kroppen. Anna är studiebegåvad men Francesca ser ingen annan väg till framgång än genom sin kropp och skönhet, vilket gör att hon också är fångad i sin kropp.

Silvia Avallone låter flickorna undersöka sin sexualitet, de objektifieras och utsätter sig själva för det. Det Italien som Silvia har vuxit upp i är fixerat vid kvinnlig skönhet och ungdom. Hon kallar det för en voyeuristisk blick. Hon vill undersöka de mörka sidorna av detta, det djuriska.

Utbildning och litteratur är inget som har premierats i Italien. Hon får applåder när hon säger att Berlusconi har sett det som bortkastad tid att sitta och läsa. Då får man inga applåder. Men säger hon, man kan inte styra ett land och stifta lagar utan kompetens. Silvia Avallone uppmuntrar snarare andra att läsa, då kan man föreställa sig vem man kan och vill vara.

Hon hade en dröm om att bli lärare, men hon säger att det är svårt att ha normala drömmar i Italien. Då var det lättare att kasta sig in i den galnaste av drömmar, att skriva en bok. Det gör hon gärna igen men hon vill inte svara på om hon har något nytt projekt på gång och hon utesluter inte heller att hon en dag ska undervisa.

Jag ska kasta mig över Stål. Sällan har jag varit mer sugen på en roman än nu.

Camilla Hällbom

Publicerad: 2012-04-27 21:00 / Uppdaterad: 2012-04-28 00:09

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

48 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?