”Jättemaskarna” kallar man höghusen, även om de fula byggnaderna inte heter det egentligen. Det är bostadsområdet som politikerna glömde, som skulle bli en oas men blev ett nedgånget ruckel, och det är där Adele bor med sin mamma och syster. Det är där hon blir kär i Manu och det är där hon blir gravid. Men vad ska hon göra med barnet? Ska det växa upp i samma miserabla område som hon själv eller han hon ge det ett bättre liv?

Dora och Fabio är paret som växte upp i hålan men lyckades lämna den för ett gott medelklassliv. De har varit gifta i flera år och försökt få barn ungefär lika länge. Försökt och försökt. Försökt allt, utan resultat. När de biologiska alternativen till slut är uttömda vänder de sig till adoption och hoppet om ett barn, och att deras äktenskap ska överleva, tänds igen.

Silvia Avallone debuterade med Stål 2012 med stor framgång och nu kommer hon med en till fullträff. Där livet är fullkomligt är en hård samhällsskildring, men lyckas med konststycket att skildra det tunga och hopplösa med en fingertoppskänsla som gör att läsningen aldrig blir avgrundsdjup utan att tumma på verkligheten. Och vilken verklighet sen. Läsaren får inte bara följa Adele, Dora och Fabio, utan ett helt gäng karaktärer runtomkring dem. Det skulle kunna bli spretigt men gör bara upplevelsen desto mer nyanserad.

Det är ett sprucket Italien som vi får ta del av och en klasskildring utan pardon. Avallone är inte intresserad av någon rosenögd arbetarklassromantik. Det är bittert och det finns inga enkla lösningar, inte för någon. Hon väjer inte för att människans allra fulaste sidor, där allt det sårade och onda fått gro och växa. Där lögnen om att vi kan förändra våra liv synas i sina sömmar.