Gästrecension

: Breven till mamma
Breven till mamma Anne-Marie Berglund
2005
Albert Bonniers förlag
10/10

"En penna i ingens hand"

Utgiven 2005
ISBN 9100104086
Sidor 274

Om författaren

Fotograf: Hideo Matsumoto

Anne-Marie Berglund föddes i Finland 1952 men växte upp i Bergslagen och Norrtälje. Hon debuterade som poet 1977 med ”Luftberusningen” och har gett ut en rad diktsamlingar, noveller och romaner. Dessutom är hon verksam som journalist, radiodramatiker och konstnär.

Albert Bonniers förlag – Mer om författaren.

Gästinformation

Kate Larson är författare, född 1961 och mestadels bosatt på Öland. Hon debuterade 1986 med romanen ”Flampunkten” och har gett ut flera romaner och novellsamlingen ”Himlen över platsen”. Senast kom ”Den stora fisken” (2002). Dessutom undervisar hon i essäskrivande vid Södertörns folkhögskola, skriver en avhandling i filosofi och driver sedan 1998 bokförlaget Lejd tillsammans med författarkollegorna Camilla Hammarström och Peter Gustav Johansson.

Sök efter boken

Brevet är i vår elektroniska värld idag en utdöende kommunikationsform, och med det dör också en konstform. Exakt vad den består i är svårt att formulera eftersom den förhåller sig till sin mottagare på ett mer intimt sätt än andra litterära former (i högre grad än dagboken och anteckningsboken eftersom relationen till det egna jaget tenderar att vara mer ensidigt än till en adressat). I romanen "Farliga förbindelser" säger markisinnan de Merteuil att "när ni skriver till någon, så är det för dennes skull och inte för er egen". Markisinnan avser här utvecklandet av en korrespondens i dess ytliga bemärkelse, där den skrivande inte blottlägger sig själv utan bemödar sig om att behaga den andre, men ryckt ur sitt sammanhang förefaller mig detta "för den andres skull" att vara kärnan i brevkonsten, dess nerv och syfte.

Anne-Marie Berglund är en god brevskrivare. Jag känner igen mycket från hennes böcker; blicken för detaljen; lusten till de till synes tillfälliga möten och ögonblick som sätter verkligheten på prov eller i svajning; klarsyntheten som kommer av saklighetens krasshet, närheten av livet till dödenÂ… Men den känsla av klaustrofobi som kan uppstå ur hennes förtätade ibland surrealistiska texter är i breven ersatta av en generös upplåtelse: världar stiger fram och öppnar sig, de tillsluts sällan utan väntar där på författaren, på läsaren, på oss, vid nästa resa, nästa brev.

Kanske beror generositeten på brevens mottagare: mamma. Berglund skriver själv i det förord som i sig är ett embryo till en bok: "Flickan som skriver skapar sin värld, det är hon som hittar på allt, och placerar ut det, och ger det namn och egenskaper till personerna. Hon bygger upp hela städer, och hon blåser på allt så det försvinner igen. Det finns liksom ingen början och slut i de där breven Â…" Och senare: "Det var hon som var diktaren och jag redskapet, som skrev dikten, som levde den, och som nu lämnats kvar som en penna i ingens hand".

Och vad är det då för värld som träder fram genom breven, vilket slags dikt? Det är världen utanför Sverige och Stockholm och utanför Björkkulla där modern "hålls" på grund av faderns nyck att återvända till hemlandet. Den unga Berglund upptäcker Europa, främst Frankrike och särskilt Paris. Där skapar hon och skapelsen sträcker sig mellan dotter och mor inte bara genom brev utan medelst allehanda lump som letas fram i containers och skickas till Finland för att förvandlas till lapptäcken. Ett lapptäcke är också vad läsaren får, skimrande bitar "hon [mamma] har lagt in lappar vid sidor där något särskilt inträffat". Vad som "egentligen" händer vet vi föga. Det finns en livsledsagare som dör när Berglund är ung och som saknas och hemsöker breven. Men om honom, hans död, eller om moderns liv där i Finland, får vi egentligen ingenting veta. Vi får istället korta glimtar av det andra: själsfrändskapen som hör till korta möten, ingivelsen i ögonblicket, hemlighetsfulla sammanträffanden och, för all del, ledan i det främmande som är resenärens privilegium. Vi får ett atypiskt tidsdokument, möter det kända i det annorlunda och tvärt om; "jag var hennes luftballong", skriver Berglund om sina brev till modern, hon bjuder sitt "övernaturliga hopp" som återlösning för moderns "oändliga smärta". Det är ett fabulerande på liv och död.

Det är också och därför en skildring av en konstnär. Oftast mellan raderna, även om här finns explicita referenser till manus, böcker, översättningar, "mina små noveller", och recensioner. Här finns ingivelserna, alla personer och rum och städer och den skrivandes längtan att vara både inuti och utanför texten samtidigt. "Breven till mamma" synes mig vara den lilla spång som erbjuds diktaren – de är både dikt och liv och ett pågående möte. Du var diktaren jag var redskapet – vad gör man av sin penna om ingen finns att skriva till? Berglund är en rastlös resenär, en ivrig iakttagerska men mamma tycks ha varit en plats av hemkomst även i långt-borta-varon och nu är det mamma som har rest bort. Även som läsare saknar man.

Och betyget? Ja det blir tio, för den resa som generöst erbjuds läsaren av denna bok. Och vem är jag att bedöma brev skrivna till en annan, vars raison d´Ãªtre jag får en aning om såsom en gåva.

Kate Larson

Publicerad: 2005-07-30 00:00 / Uppdaterad: 2005-07-30 00:00

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #1710

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?