Språket i Sasha Marianna Salzmanns debutroman Utom sig är fantastiskt, i flera bemärkelser. Fantastiskt som i ’väldigt bra’, men också fantastiskt som i ’med egenskaper utöver det vanliga’. Det är ett utforskande språk med meningar som slingrar sig fram, ofta extremt långa, och stycken som spretar iväg åt olika håll. Att kliva in i Salzmanns språk är som att kliva ner i ett kaleidoskop.

Romanen börjar med en tillbakablick till huvudpersonen Alis barndomsminne från när familjen lämnade sitt hem i Sovjetunionen för att flytta till Tyskland. Sedan hoppar vi till romanens nutid där Ali rest till Istanbul för att leta efter sin försvunna tvillingbror Anton.

Varje kapitel fokuserar på några karaktärer under en viss tidperiod. På så sätt vecklas historien om en hel släkt upp, från tvillingarnas mor- och farföräldrar i dåtidens Sovjet till föräldrarna som emigrerar med två små barn till Tyskland.

Det är en fantastisk väv av karaktärer och namn, platser och historiska skeenden – men mest av allt mänskliga öden. Fantastiskt för att det är välskrivet med detaljer som ger stor närvaro, och fantastiskt för att språket är något utöver det vanliga.

De vindlande långa meningarna skapar en särskild stämning åt till exempel det lilla barnets perspektiv på flytten till ett nytt land, eller det lite äldre barnets perspektiv på våldsamma och svårbegripliga händelser. Men ibland spiller det tyvärr över och känns lite forcerat.

Stilen passar utmärkt som gestaltning av Alis sökande – efter sin bror, efter sin identitet kopplad till släkten i dåtiden och vännerna i nutiden, efter sig själv. Men under de långa kapitlen om de tidigare generationerna tappar jag bort kontakten med berättelsen.

Skärpan är utmärkt men det är som att gå runt och ständigt titta på en kaleidoskopisk värld med ett förstoringsglas. Jag lyckas inte knyta ihop alla fantastiska scener till en berättelse som håller ihop, så i stället faller den isär för mig.

Det blir bättre mot slutet när jag får komma tillbaka till Ali (/Anton) i Istanbul, för först då känner jag att okej, det är hos den här karaktären som jag ska blicka ut över resten av romanen. Fram till dess har jag inte lyckats knyta an till någon karaktär. Många scener ur deras öden är visserligen gripande, men jag känner aldrig att jag riktigt får förankra mig hos någon innan nästa vindlande mening kastar mig iväg åt ett helt nytt håll.

Med det sagt är det här ändå en intressant roman som både lyckas framställa världspolitiska skeenden ur det mänskliga perspektivet samt utforska ett alldeles eget språk.