Krönika

Rätten till sin oro och självhjälpsböcker

Gästinformation

Ingrid Kampås är författare och översättare. Hon har skrivit sju romaner, den senaste är Skomakaren på månen. Hon översätter tysk och dansk litteratur, senast Brevet till Auberginerepubliken av Abbas Khider, från tyska till svenska. Ingrid bor sedan åtta år i Lübeck Tyskland och förutom romaner skriver hon essäer och artiklar, gärna om litteratur eller med historiska eller religionshistoriska teman.

På Facebook cirkulerar en mängd talesätt och ordspråk, ofta bildsatta. De har alla ett budskap som kan vara alltifrån att en äkta vän aldrig förloras till att en mamma alltid har sina barn i tankarna. Det är oskyldigt och välmenande och är ägnat åt att både stärka och trösta. Och vem behöver inte tröst? Men så finns det de något mer subtila budskapen. Ett sådant ges i en bild föreställande en vacker park med gröna träd, bänkar längs en stig och en damm med svanar. På stigen går en man med sin hund. Både mannen och hunden har tankebubblor ovanför sina huvuden. I mannens bubbla syns något i stil pengar, ett hus och en dator med skrivbord som väl ska föreställa hans arbete, det är oro för dessa saker som upptar hans tankar denna härliga dag. I hundens tankebubbla syns gröna träd, bänkar längs en stig och en damm med svanar.

Budskapet i bilden är tydligt. Den som ser den ska tänka att han eller hon är fåfäng som oroar sig för pengar, bostad och jobb och istället borde vara som hunden – leva i nuet och glädjas åt det som finns runtomkring. Det är förföriskt lätt att skriva under på budskapet för vem vill inte leva i nuet. Tänker man ett steg till finns dock en hake, mer om det i slutet av texten.

Eftersom intet är nytt under solen är detta Facebook-budskap heller inget nytt. I Matteus 6: 28-34 uttrycks det explicit:

Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? … Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Trösterika ord och naturligtvis sanna. Eller? Ja, på ett sätt. Men i både bilden och orden ur Bibeln finns en förebråelse inbyggd, man ska skämmas om man oroar sig, det är rent av syndigt att oroa sig och inte lita på Gud. Förtröstan och tillit är idealet. Hys inga bekymmer för allting ordnar sig – säger INTE offren för den senaste svältkatastrofen.

I vår tid läser få människor Bibeln, desto fler läser en annan sorts biblar – självhjälpsböcker. Det är böcker som inte bara talar om för människor att de är sin egen lyckas smed utan också att de då i konsekvensens namn också är ansvariga för sin egen olycka. En variant av de gamla filosofernas teser om epikurism, hedonism eller stoicism som metod för att nå lyckan.

Innan resonemanget fortsätter erkänner jag att det ligger en hel del i synen på hur vi människor förhåller oss till våra förutsättningar och erfarenheter och att det inte är fel att kavla upp ärmarna istället för att gråta. Men med det avklarat är det dags för analys av det djupare budskapet – att det är fult att vara en misslyckad människa. Exakt vad som gör en människa till misslyckad är aldrig satt på pränt för det är så fult att vara misslyckad att bara påståendet att någon anser andra människor vara misslyckade inte existerar. Att tala om för folk att de är misslyckade uttrycks på ett betydligt mer underförstått sätt – man bekräftar dem i deras känsla av att de inte är lyckade. Och klang och jubel, mot att inte vara lyckad finns det bot som man kan läsa sig till i böcker.

En enkel googling får fram vad självhjälpsböcker lovar: ” Vill du vara i en mer direkt kontakt med livet här och nu? Vill du kunna uppskatta och njuta av en solnedgång lika mycket som första gången?” Och: ”Varför har jag inga pengar? En självhjälpsbok för dig som vill förbättra din ekonomi.” Eller kort och gott upplysningen att det är en bok för dem som vill coacha sig själva. En ytterst populär självhjälpsbok de senaste åren delar in alla människor i fyra färger och påstår att lär man sig bara denna metod så kan man kommunicera med andra på grund av att brist på kommunikation är den stora orsaken till konflikter.

Nå, alla blir saliga på sin tro men jag tror att frälsningsmomentet är ganska kort. Man vill tro på det peppiga budskapet men snart knackar verkligheten på dörren. Känslan av oro och otillräcklighet är lika stor som förut. Samt skam- och skuldkänslorna för att man är som man är, att man inte kan sluta oroa sig och att man inte kan vara i direkt kontakt med livet här och nu och inte kan njuta av solnedgången.

”Följ pengarna” är en devis som håller i nästan alla lägen. Nog kan coacher och författare av självhjälpsböcker tro på sina ord och mena väl, men det förtar inte det faktum att det finns en enorm ekonomisk vinst att göra på människors tillkortakommanden och oro. Och trots likheterna med Bibelns och de gamla filosofernas budskap finns i vår tid ytterligare en dimension: när människor förr var födda till sin plats i samhället, in i ett kollektiv och de därmed följande villkoren, lever vi idag i ett samhälle som är individcentrerat, en individualism som säger att vi ska skapa och omskapa oss själva. Det är frihet och möjligheter som paradoxalt nog skapar ångest och osäkerhet. När tillfällena är oändliga beror det bara på dig själv om du inte är lyckad. En av 90-talets mest lästa självhjälpsböcker är Sikta mot stjärnorna av Wayne W Dyer och det går fortfarande att hitta försäljningstexten på Bokus:

Det finns inga gränser för den lycka du kan uppnå, den skaparkraft du kan känna eller de samhällsinsatser du kan göra. Det hänger helt och hållet på dig själv. Du kan bli precis allt du själv väljer att bli. Dyer hjälper dig att: genomskåda falska förebilder, frigöra dig från auktoritärt tänkande, lita till dina inre signaler, finna ändamål och mening i ditt liv, bli en ständig vinnare.

Få adjektiv är helt neutrala, de flesta har ett positivt eller negativt värde, ibland båda. Ordet melankolisk är inte lika negativt som ordet tjurig men inte lika positivt som ordet glad. Å andra sidan kan melankolisk vara positivt i den bemärkelsen att det tyder på känslodjup och äkthet och det tar udden av en del av det negativa. Ett ord som däremot är ytterst negativt är ordet bitter. Här associerar jag återigen till Facebooks flora av blommor och ogräs – i en kommentar kallade en person en annan person för bitter. Slut på diskussionen för det var det ultimata ordet att ta till för att få tyst på någon. Det fick mig att häpna och tänka en del över ordet bitter och till slut inse att kanske det fulaste en människa kan vara i omgivningens ögon, är just bitter, det mest negativa och skrämmande adjektivet av alla. Vad som helst men inte bitter. Är man bitter anses man vara totalt misslyckad och värdelös. Bitter går hand i hand med avund som är lika skamfullt och båda har en svans av andra adjektiv såsom ångestfull, ängslig, orolig, modlös, initiativlös, osäker, otillräcklig, som följs av ord som fattig, undergiven och missnöjd, med flera. Och hoppsan! Är inte detta adjektiv som ofta klistras på kvinnor? Bitter, förgrämd surkärring…

Stressade halvt medvetslösa på överfulla sjukhusavdelningar och i stökiga dagisgrupper måste kvinnor lära sig att leva i nuet och njuta av solnedgångar. Fattigpensionären, som oftast är en kvinna, måste lära sig att tänka positivt medan hon letar tomflaskor i papperskorgarna. Den medelålders kvinnan som slits mellan yrkesliv, hemarbete och att vårda gamla föräldrar, måste lära sig att komma i mer direkt kontakt med livet och helst klara av att indela medmänniskorna i fyra färger.

Jag skulle vilja slå ett slag för rätten till oro. Rätten att känna sig otillräcklig när man faktiskt är otillräcklig. Oro kan vara en bas för en strategi att ta itu med reella problem, kanske till och med slå näven i bordet och säga till chefer och makthavare att det inte är mitt fel att jag till exempel inte kan byta blöja på tjugo patienter på tio minuter. Att säga att jag går inte längre på snacket att det är min attityd det är något fel på, snacket att jag inte duger, att jag måste förändras.

Och så – i en värld där man helst ska vara lyckad är det tabu att inte känna sig lyckad och absolut tabu att säga att man inte känner sig lyckad. Tänk en middagsbjudning där någon i sällskapet säger att hon känner sig misslyckad, inte orkar med jobbet, att barnen är besvärliga och äktenskapet knakar i fogarna, för att inte tala om den dåliga ekonomin. Det skapar mer besvärade miner än om någon skulle lägga av en brakskit. Alltså hålls fasaden om att trots allt vara lyckad. Man är lyckad utåt, till exempel på Facebook. Något en psykolog jag i min tur träffade på en bjudning berättade, att Facebook är det nya i terapisofforna när människor jämför sin egen brist på att vara lyckad med alla lyckade vänner – som också de bara är lyckade utåt – på Facebook.

Fallet avslutat? Nja, inte riktigt. Tillbaka till ordet bitterhet. Min åsikt är att det finns människor som har all anledning att vara bittra. De har gått igenom något mycket svårt, så svårt att det aldrig går att komma över. Det är bra om familj, vänner och för all del terapeuter och självhjälpsböcker, kan hjälpa dem till det enda botemedlet mot svåra upplevelser – försoning. Men i vår strävan att vara lyckade är det inte bara lätt att skylla vår egen otillräcklighet på oss själva, det är också lätt att skylla andras otillräcklighet på dem själva, till exempel att de inte klarar av att inte vara bittra. Och då har vi förlorat medlidandet, medkänslan med den som livet gjort bitter, mot den som faktiskt har reella skäl att oroa sig och vara ledsen.

Vilken var då haken med bilden på mannen i parken? Det går att fråga sig vilka symboler som funnits i mannens tankebubbla om han precis som hunden har, hade haft någon som gav honom mat på bordet och tak över huvudet utan att han behövde göra ett enda dugg mer än att se söt ut och apportera pinnar.

Ingrid Kampås

Publicerad: 2019-08-29 07:00 / Uppdaterad: 2019-08-28 18:49

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?