I en månads tid har jag släpat med mig Göran Gademans Operahistoria, en tegelsten på 750 sidor som väger nätta 1,7 kilo. Den är den första svenska boken i sitt slag på femtio år (den förra var Folke H Törnbloms Operans historia som gavs ut 1965) och under den tiden har det såväl tillkommit ett antal nya kompositörer och verk att utforska som att synen på många äldre operor om- och uppvärderats. Ett ganska efterlängtat verk för de operaintresserade, således.

Författaren gör just vad titeln anger – tecknar operans historia under dess 400 år långa existens. Från de första försöken att återuppliva det antika dramat över storhetstiden på 1700- och 1800-talet till den något förvirrade tillvaron idag. Uppbyggnaden är dels kronologisk, dels nationsindelad, då det historiskt varit stora skillnader mellan italiensk, fransk och tysk opera (att det sedan skrevs italienska operor av en tysk bosatt i Storbritannien är en annan historia som också tas upp). Genomgående betonas nationella särdrag och ett sökande efter en nationell identitet inom operan, vilket under det senaste halvseklet i stället blivit helt inaktuellt. Svensk opera får naturligtvis också ett betydligt större utrymme än vad som skulle vara fallet i en översatt motsvarighet.

På insidan av pärmarna åskådliggörs också hur operans utveckling skett parallellt i de olika länderna/områdena, i en matris med tiden på ena axeln och geografin på den andra, finns kompositörer och centrala verk inprickade så att det är lätt att se närhet och avstånd i tid.

Det är ett ganska stort fokus på det nyare, det som det inte finns så mycket skrivet om, och som också är en aning problematiskt inom opera generellt idag: opera är mycket dyrt och att sätta upp nya verk är ännu dyrare. För säkerhets skull satsar man på det välkända publikdragande men för trovärdighetens skull också på helt nyskrivet – som dock sällan sätts upp en andra gång, just på grund av kostnaderna och risken. Alltså är det ytterst svårt att sia om huruvida några av dessa verk kan komma att bli framtidens klassiker. Till skillnad från övriga operaböcker jag läst finns det också ett avsnitt om opera för barn, något som blivit betydligt vanligare på senare år, såväl bearbetningar av klassiska verk som nyskrivet för en barnpublik. Detta hänger naturligtvis samman med den nutida synen på barn som kulturkonsumenter men också med ett behov av att säkra publiktillströmningen framöver för den konstart som ofta får vara symbol för något gammalt som överlevt sig själv.

Ibland blir det lite för många korta sammandrag av intriger men det är begripligt att det är svårt att släppa det mer operalexikonartade helt till förmån för de större sammanhangen, samtidigt som det är just sammanhangen och sambanden som är det intressanta med en sådan här bok – vad en viss opera handlar om är lätt att googla sig fram till men hur olika verk är förbundna med varandra som i en spindelväv är något helt annat. Samtidigt lyckas ju Göran Gademan i många av beskrivningarna fånga mitt intresse och faktiskt få mig att leta rätt på inspelningar av operor jag om inte avfärdat så i alla fall tänkt att de inte riktigt varit något för mig.

Boken innehåller ett rejält register, en omfattande lista över rekommenderade inspelningar, en ordlista över termer och begrepp som förklaras för den som inte är så insatt samt en fyra sidor lång litteraturlista. Tyvärr anges det i princip aldrig i den löpande texten varifrån uppgifterna kommer, utan man får mer eller mindre lita på Gademan, vilket jag efter många års högskolestudier med helt andra krav på akribi har svårt att göra. När han därtill skriver något som går helt på tvärs med min egen uppfattning om en något obskyr men mycket bra opera, ja, då sjunker trovärdigheten ytterligare.

Det är något problematiskt med det förment objektiva – då vill jag hellre få något rejält personligt. Å andra sidan är tanken att den här boken ska hålla länge, kanske ett halvt sekel, som sin föregångare, och då finns det gränser för vilka utsvävningar man kan tillåta sig. Dessa gränser är vidast i avsnitten om det mest nutida och framåtblickande; där finns det ju inte någon sanning eller allmän uppfattning att förhålla sig till – hur ser operans framtid ut? Bidrar de operaföreställningar som visas på bio till att öka publiktillströmningen till operahusen eller leder det tvärtom till att man nöjer sig med filmversioner?

Personligen anser jag att det mest intressanta avsnittet ändå är kapitlet om växelsången mellan Verdis och Wagners produktion. Sida efter sida får vi följa det som sker i Italien respektive Tyskland, hur det speglas i, närmar sig och fjärmas från varandra. Inte en giganternas kamp utan en giganternas parallellism, även om jag gärna sett att Gademan gått ännu längre i utforskandet av detta.

Något lite diskuteras genren opera i förhållande till operett och även musikal men det går inte på djupet och för den som inte är insatt framstår nog gränsdragningen som mer än en aning godtycklig.

Den tänkta läsaren förutsätts ha ett intresse men behöver inte ha några särskilda förkunskaper. Men jag tror ändå att detta främst är en bok för de relativt insatta och väl bevandrade som behöver borsta av gamla kunskaper eller tillägna sig nya där det finns luckor, som vill se de större sammanhangen och bredare penseldragen.