Blanca har förlorat sin mamma efter flera års sjukdom. Förhållandet dem emellan var komplicerat, men sorgen efter mammans död är ändå enorm. Efter begravningen bestämmer sig Blanca för att dra med sig vänner, barn, två exmakar, en älskare och hans familj till familjens sommarhus i Cadaqués, vid den spanska kusten. Med hjälp av alkohol, mat, droger, sex, flirtande och samtal ska detta överlevas.

Milena Busquets bok, som är hennes debut, har blivit en försäljningssuccé som genast översattes till ett flertal språk. Och jag slukas upp av det dräpande underhållande språket. Storyn som så lätt kastar sig fram mellan minnen och nutid. Blancas barndom, minnena av modern, men också alla de olika relationer till män hon har och har haft genom åren. ”Där ställs hon inför det hon inte kan fly ifrån: bearbetningen av förlusten”, utlovar baksidan. Men är det något Blanca är en hejare på, tycker jag, så är det just att fly.

Ett av de bästa sätten att upptäcka de hemliga gömställena i ens egen hemstad, och jag menar inte de romantiska gömställena utan de riktigt osannolika, är att bli kär i en gift man. Det är den enda förklaringen till att vi befinner oss i Badalona, jag tror att det är Badalona, och äter några genomvidriga kroketter, som vi tycker är jättegoda, på en snuskig bar, som vi tycker är den mest fantastiska i hela världen och som vi lovar varandra att återvända till, nöjda och världsvana som om det var Ritz vi besökte. Det är flera veckor sedan jag träffade Santi senast. Sedan innan du dog. Under de där månaderna som du lönlöst och vilt kämpade mot sjukdomen och demensen i sängen, kämpade jag, om jag inte var för trött och ledsen, på samma ställe för att visa mig själv och världen att jag fortfarande levde – även det lönlöst och emellanåt vilt. Motsatsen till döden är inte livet, det är sex.

“I never imagined that it would be so universal,” sa Busquets i en intervju, om bokens stora framgång. “I didn’t think anything, I just needed to say these things; I thought it would cure me and I was determined to write it, there was no stopping me.” Boken härstammar alltså från verkligheten, ”I am Blanca” säger Busquets vidare, och visst känns det som att Även detta går över är skriven i en viss sorts frenesi. Stundtals saknas självdistansen. Blanca är på många sätt en fullkomligt hänsynslös, ofta outhärdligt självisk karaktär, som lever i någon sorts egen värld med få lagar och regler över vad som får göras och inte. Det är inledningsvis enbart befriande, man rycks med och låter sig underhållas. Men innan vissa uppgörelser får ta plats på slutet, har jag längtat länge efter att de ska komma.

Samtidigt som det provocerar (ska hon verkligen sitta och hångla med en ny, när barnen sitter i stolarna bakom?) är det ytterst intressant, detta att blanda galet raggande med sorg och saknad. Jag viker ofta för en sida för att formuleringen är extra klockren. Som här:

”Vet du vad en av de värsta sakerna med att bli gammal är?” frågade hon mig en dag. ”Att inse att det man säger inte längre intresserar någon.”

Eller här, om vikten av en flirt:

Jag känner hur honungen sakta rinner över, flytande och solvarm, vi är som två barn som är på väg att stjäla en godispåse och lämna butiken i full fart, glada och livrädda på en och samma gång. Det är inte den där tjocka, trögflytande och mörka sortens honung som man kan offra livet för, men det är i alla fall honung, motgiftet till döden. Sedan du dog, och långt innan dess, har det känts som om det enda jag gör är att roffa åt mig kärlek, jag samlar varenda liten smula som ligger i min väg, som om de vore små guldkorn. Jag är fullkomligt utblottad och behöver någon som rånar mig på det jag har.

Eller här:

Jag tänker att jag kanske borde stanna och fråga om han vill ha något att dricka (så att vi kan bli fulla tillsammans, entusiastiskt berätta anekdoter ur våra liv, råka snudda vid varandras händer och knän, titta varandra i ögonen en sekund längre än vad som är passande, kyssa varandra, knulla överilat i något gathörn som två tonåringar, bli kära, resa och alltid vara tillsammans, sova tätt intill varandra, få några barn till, och, till sist, rädda varandra), men jag går vidare utan att vända mig om. Om män visste hur många gånger vi kvinnor spelar upp den här filmen skulle de inte ens våga be oss om eld.

Mamman är ständigt närvarande i boken, som den huvudpersonen för ett pågående samtal med. Du:et, som Blanca både älskar och hatar. Ofta flera motstridiga känslor på samma gång. På kort utrymme ryms mycket ärlighet. I ett rasande tempo. Kanske hade jag önskat mig mer stillhet mellan varven. Det är en beskrivning av ett extremt tillstånd, och som sådan lyckas den med konsten att vara både underhållande, skarp och drabbande.