Jag minns fortfarande den där gryningen när pappa första gången tog mig med till De bortglömda böckernas gravkammare.

Det är vad jag kallar prima inledning! En gravkammare för bortglömda böcker redan på första raden. Jisses! Det är inte svårt att förstå varför Carlos Ruiz Zafóns första roman blivit en sådan succé och redan översatts till nitton språk. Zafón har under de senaste åren arbetat som manusförfattare i Hollywood och det är inte utan att inledningen känns lite som ett schablonmässigt sätt att kasta in läsaren i en dramatisk händelse och locka till vidare läsning. För vem tackar nej till en gravkammare för bortglömda böcker?

Det är en av de första sommardagarna efter Andra världskrigets upplösning 1945 när Daniel Semperes pappa, en bokälskare med antikvariat i Barcelonas gamla stad, tar sin son med till den plats som fungerat som tillfyktsort för böcker som av olika anledningar behövt skyddat boende: De bortglömda böckernas gravkammare. Som förstagångsbesökare får Daniel välja ut en bok för adoption, en bok att ansvara för under resten av livet. Biblioteket öppnar upp sig längs hans vandring som slutar slumpmässigt eller ödesbestämt vid en bok med röda skinnpärmar och förgyllda bokstäver: Vindens skugga av Julián Carax.

Samma natt läser Daniel boken, från pärm till pärm och blir just sådär besatt som nästan bara fiktiva läsare kan bli. Han vill läsa mer av Carax, veta mer om honom och ger sig ut i Zafóns disiga, labyrintiska Barcelona i jakten på information och böcker, bara för att inse att någon samtidigt bränner böcker och ändar människoliv för att utplåna spåren efter Carax. Men vem är denna litteräre pyroman och varför detta korståg mot en i stort sett obetydlig författare?

Språkligt sett har Zafón en förkärlek till hyperbolerna. Allt är mycket hela tiden. Att något är tyst räcker inte: hos Zafón är tystnaden gravlik och gärna kombinerad med ett inte tillfälligt, utan evigt mörker. Och när romanen sedan växlar mellan spänning och romantik, humor och vemod, så är det genomgående med stora, anspråksfulla formuleringar som kan beskrivas i termer av språkglädje eller brist på finess beroende på sinnelag hos uttolkaren.

Vindens skugga innebär ett antal trivsamma timmar av läsning, varken mer eller mindre. Så länge man inte förväntar sig mer så kan det väl få vara så. Och om något år så går filmatiseringen upp på biografdukarna. För film kommer det att bli. Ja, kanske är det just en film det borde ha blivit. Redan från början.