Mabel Stark inleder sin karriär med att få sparken från sjukhuset där hon arbetar som sjuksköterska för att hon har haft lite för nära umgänge med en av patienterna. Då är hon naturligtvis tvungen att gifta sig för att inte helt stå på bar backe och det är inte förrän hennes nyblivne man spärrar in henne på mentalsjukhus som hon på riktigt får ett horn i sidan till honom.

Det är precis i början av 1900-talet och efter diverse mer eller mindre verksamma och grymma behandlingar rymmer Mabel Stark för att påbörja sin riktiga karriär. Den som cirkusartist.

Under den karriären hinner hon gifta om sig, gå från exotisk danserska till ponnyridning, rädda liv, skilja sig, gifta om sig en tredje gång, ha en affär med cirkusdirektören, skilja sig, uppfostra en tiger från tigerbarnsben, gifta om sig en fjärde gång, leva det ljuva livet, rida i parad med Mae West och kyssa Douglas Fairbanks. Men en kärlek är den allra starkaste och består i Mabels liv och det är kärleken till tigrarna. På bekostnad av diverse kroppsdelar och en in till benet ärrad kropp blir hon en av USA:s mest berömda och beryktade tigertämjerskor.

Tigertämjerskans bekännelser är en slags biografisk fiktion. Författaren gör inte anspråk på att detaljerna ska vara sanna men Mabel Stark har existerat i verkligheten och det är ett gediget efterforskningsarbete som ligger bakom Houghs verk. Och det lönar sig.

Den här boken trollbinder. Mabels kärlek till tigrarna, hennes barndomstrauman som leder till misslyckade äktenskap, hennes dödsföraktande övningar med tigrarna, hennes vilsenhet och förvirrade sexualitet, hennes vilja att skada sig själv och slutligen hennes död är ett liv som man inte kan läsa sig igenom utan fascineras gång, på gång, på gång. Hon är en fantastisk kvinna, snudd på mytologisk, och Hough gör ett strålande arbete. Ibland förfaller han kanske till ett något överdrivet frosseri i äckliga detaljer, men som boken lite subtilt förmedlar så är ju precis det som människan ofta efterfrågar. Det är inte de mest väldresserade tigrarna som drar de stora ovationerna utan det är när dressören blir attackerad och snudd på tigermiddag.

Intryck har förstås alltid med förväntningar att göra. Jag hade inga större förväntningar på den här boken. Det borde jag ha haft.