”Han visste att pojkarna följde honom med blicken, att minsta svaghet som han visade kunde bli hans undergång”

Hur är det att befinna sig i en fragil maktposition? Hermann Ungars febrila prosaverk Klassen finns nu utkommen för första gången på svenska, förtjänstfullt översatt av Heidi Havervik. Klassen gavs ut redan 1929. Hermann Ungar var tjeckisk jude, som oförtjänt kommit i skymundan för Kafka, Stefan Zweig och andra tyskspråkiga centraleuropeiska författare från 1900-talet, kanske beroende på att han dog ung och bara hann skriva några få böcker och noveller.

Romanens huvudperson Josef Blau är lärare i en skola och plågas av manisk skräck inför de rika (och mer självsäkra) eleverna. Han har kommit upp i världen men lider av dåligt självförtroende, paranoia och tvångstankar. Detta driver honom till att ta mer och mer kontroll över sin klass. Hans hustru blir även offer för hans misstänksamhet och paranoia. Handlingar drivs framåt tills dess att det tragiska slutspelet är ett fait accompli.

Bland det mest intressanta i romanen är just utforskande av konsekvenserna av att ta sig an ett maskulint ideal som man själv inte lever upp till och som därför successivt krossar en. Läsaren får tillgång till Blaus stränga neurotiska inre värld som Blau sedan projicerar på omvärlden genom sitt agerande, men väldigt sällan uttrycker i tal.

Ungar modellerar skickligt språket, ofta i korta raka huvudsatser, hans psykologiska blick är knivskarp och hans vällustiga beskrivning av den fläskiga och ständigt frossande onkel Bobel är obetalbar! Romanen är både underhållande och stark. Det är verkligen synd att Ungar inte hann skriva mer då han ändå borde anses vara en stor författare.  Som bakgrund till Ungars författarskap ger efterskriften en fyllig bild av tidens kulturella och politiska strömningar och klassmotsättningar.