När jag läst ut romanen Slöseri av den argentinska författaren María Sonia Cristoff, inser jag att jag är lämnad till en upplevelse av att inte ha förstått allt.

Utgångspunkten är den unga kvinnan som har en framgångsrik karriär i kommunikationsyrket. Universitetet ger henne uppgifter som hon tar sig an med engagemang och professionell taktkänsla. En dag kallas hon till en advokat som meddelar att hon har ett arv att hämta från faster Vita. Det innebär besök i en enerverande småstad fem timmars bilresa bort. Hon får höra att arvet går förlorat om hon inte gör ett personligt besök i huset.

Att leva sig in i huvudpersonens situation är lätt. När hon installerat sig i huset läser hon ömsom digitala brev i fasterns kvarlämnade dator och svarar på telefonsamtal och jobbmejl på distans. Hon meddelar sambon som är kvar i den stora staden att hon återvänder om någon dag.

Som liten hade huvudpersonen en nära relation med sin faster men med vuxenlivets inträde har hon slukats av arbetsuppgifterna och känner sig bekräftad i den akademiska världen. Nu är faster död men i breven uttalar hon frankt sin kritik mot att brorsdottern blivit en viktigpetter.

Fasterns material rymmer en mängd ihopplockade texter och hon uppmanar till fortsatt läsning trots den splittrade dispositionen.

[---] du vet vilken form det skulle kunna ha om det någon gång skulle bli en av de böcker du låter dig uppslukas av när du inte är upptagen av allt annat i ditt lysande sociala liv.

Den splittrade dispositionen utgör också en del av romanbygget. Dels texterna där fastern återblickar på sin barndom, sina hårt arbetande föräldrar som engagerade sig politiskt och pjäsutdrag med anarkistiska budskap. Pedagogiskt förklarar fastern slutligen hur hon under de första åren i arbetslivet såg Illusionen. Nämligen att arbetet inte alls var ett medel för självförverkligande. Hon hittade lyckligtvis en annan metod som gav lust att leva.

Brorsdotterns möte med ett alternativt sätt att leva får henne ur balans. En stor roll spelar också alla nyhetsflashar där arbetstagare i sina tankeströmmar formulerar hur de utnyttjats, vilket väcker deras inre motstånd.

En stressad läsare kan säkert uppleva de sinsemellan mycket olika textdelarna som spretiga. För min egen personliga del stiger glädjen ju längre jag vistas i detta stilleben med civilisationskritik och referenser till den anarkistiska historiens rötter.

En bild framträder framför mina ögon: Har seriefiguren Mafalda ingått äktenskap med författaren Franz Kafka? Det här är ett sidospår som kan hoppas över, men häng med om du vill:

Jag har ibland tänkt att författare måste vara galet avundsjuka på att kortromanen Förvandlingen av Kafka redan är skriven. Hur ska något annat textalster kunna mäta sig med den? Handlingen som strider mot allt förnuft – den unge Gregor Samsa har förvandlats till en insekt, skalbagge eller ohyra (ordval skiftar beroende på översättning). Att en berättelse lämnar utrymme för så många tolkningar måste väl vara varje författares dröm?

Cristoffs Slöseri gör något liknande. I romanen lämnas en mängd spår som ger läsaren olika tydningsmöjligheter. Berättelsen balanserar på en tunn linje mellan realism och absurdism och samtidigt är varje luftficka en härlig påminnelse om den lockande friheten i att kasta av sig det meningslösa arbetets bojor. Det humoristiska slutet innehåller också en snygg knorr, som kan fångas i repliken: Hej, hej Vildsvin!