Ganska exakt halvvägs in i Ricardo Piglias debutroman går det upp ett ljus för mig: Det finns en notförteckning i slutet. Tjugo sidor, två spalter på varje sida där det ges förklaringar till alla namn, uttryck, konstnärliga verk och politiska partier som med en irriterande självklarhet passerar genom texten. Jag har försök att wikipedia upp delar av det, men upptäckt att det som är självklart för Piglia i vart fall inte är det bland de svensktalande wikipediomanerna. Äntligen, tänker jag, kommer sammanhangen att klarna och nu kan jag hålla boken i båda händerna istället för att hela tiden ha en av dem på mobilen. Tyvärr resulterar det i ett konstant bläddrande fram till de sista sidorna och det plötsliga ljuset visar sig vara mer som en blixt än som en tänd glödlampa.

Det är nämligen inte bara referenserna som förvirrar. Nej, hela romanen är lika förvirrande som landet Argentinas historia, vilken den också beskriver (ta bara en sådan sak som att både den marxistiska vänstergerillan Montoneros och deras anti-semitiska och fascistiska stadsgerillamotsvarighet på den extrema högerkanten, Movimiento Nacionalista Tacuara, beskriver sig som peronister). En slags symbolik som är allt igenom lysande. Om än svårbegriplig för en läsare vars argentinska historiekunskaper till stor del härstammar från ett tonårigt pärm-till-pärm-läsande av Bra Böckers svarta historielexikon. Dock inger det en stark känsla av genuinitet. Det här är liksom det intellektuella Argentina på riktigt och inte bara någon roman som lånat dess miljöer som en exotisk kuliss. Med en sådan grund kan man trots allt smälta eventuella prestigeförluster över att inte ha fullständig koll på argentinska 1800-talsgeneraler.

I sina delar är Piglias roman fängslande. Här finns utmärkta dialoger om både historia och litteratur, där man som läsare kastas in i samtal som är så intensiva att man precis som karaktärerna i romanen blir så indragen i samtalet att man tappar både tids- och rumsaspekten. Det negativa är att efter femton, tjugo sidor av utmärkt samtal om när den moderna argentinska 1900-talslitteraturen skapades, eller om huruvida den ens existerar, så hinner man också tappa de tunna trådar som trots allt bygger ihop delarna till en helhet. Ett annat utmärkt exempel är monologen där exilpolacken Traderwski går igenom sina vetenskapliga bevis för att Adolf Hitler och Franz Kafka inte bara hamnade vid samma kafébord, under vad som beskrivs som Hitlers okända exil i Prag, utan även vilka avgörande intryck de gjorde på varandra.

Betraktar man själva ramhistorien så går den i korthet ut på att en ung lovande författare, Emilio Renzi, uppmanas via brevväxling, med en morbror han aldrig träffat, att kartlägga deras högst brokiga släkt. Morbrodern, Marcelo Maggi, håller själv på att arbeta med sitt livsverk, att i en roman i brevform skriva om Enrique Ossorio, avfälling i en mäktig släkt som under 1800-talet gick i självvald exil. Via ett tidigare oläst arkiv hoppas Maggi finna avgörande ledtrådar till mysteriet Ossorio. Dessa båda arbeten kopplas även samman genom den gamle senatorn Ossorio, barnbarn till Enrique Ossorio, som har en betydande roll i historen. Under Renzis resa till morbrodern, i den avlägsna småstaden Concordia, möter han även Traderwski, som är en slags andra huvudperson och ibland byter av Renzi som berättarjag. Det är som sagt en rörig historia och att Phillip K Dick dyker upp som en i raden av litterära referenser är som så mycket annat i Piglias skrivande fullkomligt briljant.

Att Piglia överhuvudtaget vågade skriva en roman som denna 1980 är onekligen modigt då det trots allt var mitt under juntatiden då tusentals oppositionella försvann. Även om det inte finns något uttalat socialistiskt budskap i romanen, så har den tydligt antiauktoritära drag och är tveklöst någonting som passar så dåligt in i en konservativt styrd latinamerikansk militärdiktatur att det inte vore helt osannolikt att dess författare, som så många andra, skulle ha slutat sina dagar med att kastas ut ur ett militärflyg över Sydatlanten.

Men det på alla sätt beundransvärda ställningstagandet, de medryckande passagerna och de djupgående och högst intellektuella samtalen till trots, så blir resultatet ändå allt för spretigt för att jag till fullo skall kunna tillgodogöra mig den roman som inom den latinamerikanska litteraturen räknas som en modern klassiker. När helheten inte riktigt finns där – eller okej, när jag inte kan finna den – blir läsningen lidande. Då händer det att jag ibland istället plockar på mig en Metro på väg till jobbet. Något som är precis motsatsen till att vara så inne i bokläsningen att man åker en station för långt.