Recension

: 3x Aira
3x Aira: En introduktion: Litteraturkonferensen, En episod i den resande landskapsmålarens liv, Nätterna i Flores César Aira
2012
Wahlström & Widstrand
7/10

Mannen som gör vad som faller honom in

Utgiven 2012
ISBN 9789146221500
Sidor 336
Översättare Manni Kössler

Om författaren

César Aira föddes 1949 i Coronal Pringles i Argentina. Han bor i Buenos Aires och arbetar som författare och översättare.

Han är känd i den spansktalande delen av världen för sin experimentlusta och sin enorma produktivitet.

César Aira är utgiven världen över och han är bland annat återkommande skribent i The New Yorker.

Sök efter boken

JAAAAAAA.

Ursäkta mig, ibland blir jag lite för glad av litteratur. Även om jag inte vill sätta högsta betyg.

Men alltså, såhär: Jag läste många bra böcker 2012. Jag läste tunga, viktiga, välskrivna, påsannhistoriabaserade böcker, jag försökte skriva intelligenta, resonerande recensioner om dem, däremellan varvade jag ner med steampunk och omlästa ryska klassiker, och det var nästan – nästan – så jag glömde hur förbannat kul litteratur kan vara utan att för den sakens skull behöva göra avkall på något.

Plats på scen för César Aira, i den här helt vansinnigt snygga utgåvan – och jag säger vansinnigt för det kan väl i dagens hårda förlagsklimat knappast vara ett affärsmässigt vettigt beslut att ge ut tre kortromaner av en okänd argentinare i en specialbindning som man måste fysiskt vrida och vända på för att ens kunna läsa. Och jag öppnar den och läser

Men nu har krisen drabbat även förlagsbranschen, som får betala för den tidigare perioden av eufori. Euforin ledde till överbud, bokhandlarna fylldes av inhemska böcker, och när allmänheten tvingades dra åt svångremmen var inköp av böcker det första man avstod från. Alltså satt förlagen där med jättelika lager omöjliga att bli av med, och såg sig tvungna att skära i verksamheten

och hör i andanom ett långfingersuppsträckt hånskratt från Bonniers avdelning för Konstig Utländsk Litteratur som just blåste hela sin årsbudget på det här och nu håller på att beväpna sig och barrikadera dörren från alla svenska deckarförfattare.

Och jag vill tro att César Aira är folklig nog för att betala det, för jag vill tro att det lönar sig att satsa på kvalitet. Men fan vet. Aira är en allvarlig humorist, en litterär lekfarbror som jag inte sett maken till på ett tag, hans influenser är snarare Borges, Calvino och Pynchon, och någon Hundraåringen som klev ut genom fönstret och sålde två miljoner böcker är detta inte. Aira leker inte med långa berättelser och satirer av välkända personer, han leker med idéer: han sätter sig varje dag och skriver ner det som faller honom in, knyter ihop det tills han har en berättelse på ett hundratal sidor som hjälpligt hänger ihop, sedan kallar han det en roman och ger ut det. En man som gräver upp en piratskatt och använder sin nyvunna rikedom till att klona en berömd författare och släppa loss honom på en litteraturkonferens. Ett äldre par som bestämmer sig för att leverera pizza till fots när alla andra 14-åriga bud kör moped och får hjälp av en utomjording. En 1800-talsmålare som träffas av blixten ute på Pampas och blir tvungen att måla av allt genom en mask han inte kan se igenom. Det är berättelser som kastar sig som en packad kolibri från den ena genren till den andra, där både karaktärerna och berättaren själv så gärna vill gå in i lärda Ecoska resonemang om konstens roll i skapandet av samhället, men genast blir saboterade av att deras handling kidnappas av en B-film från 50-talet eftersom, coño, vem har sagt att man inte får ha fantasi? 400 år efter Cervantes är varje litterär form en strömlinjeformad och förutsägbar motorväg, och Aira kan dem utan och innan och låter dem allihop korsa varann och njuter av att beskriva kedjekrocken.

- Men befolkningens vegetativa tillväxt, och antalet konstnärers relativa ökning i dagens samhälle, har mångfaldigat det annorlunda i konsten till en sådan ytterlighet att man i dag nästan kan garantera att vilken gestaltning som helst redan förutsetts i konsten.
- Det låter lite vagt.

Visst, var och en för sig är ingen av de här tre korta romanerna – Litteraturkonferensen, En episod i den resande landskapsmålarens liv och Nätterna i Flores – ett otvivelaktigt mästerverk. Det är lite frustrerande att se någon brainstorma ur sig idéer på det här viset, dyka från det ena uppslaget till det andra och sedan bara dra ett streck och säga ”OK, jag är klar nu, det var bara det här jag ville göra” – man vill liksom läsa den färdiga boken också. Men det är också något väldigt befriande över det. Och så som boken är upplagd, alla tre böckerna inbundna i varann i olika färger, plöjer man hela volymen på en eftermiddag och sitter sedan med tecknade fåglar som kvittrar runt huvudet och smaker som exploderar i munnen en efter en och tänker att visst, det finns tyngre, viktigare, välskrivnare, påsannhistoriebaseradare böcker, men vad härligt att det finns författare som inte föds mätta och färdigtänkta. Litteratur som säger JA, det här ska ju tammefan vara kul också, och just själva akten att skriva och läsa behöver inte syfta till något fullkomligt – här rivs för att få luft och ljus, är inte det tillräckligt?

Björn Waller

Publicerad: 2013-01-31 00:00 / Uppdaterad: 2013-01-29 23:21

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5078

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?