Recension

: Fri flykt framåt
Fri flykt framåt César Aira
2015
Wahlström & Widstrand
8/10

Ett inferno av komplikationer

Utgiven 2015
ISBN 9789146226734
Sidor 330
Orginaltitel Cóme me hice monja; Varamo; Los fantasmas
Översättare Manni Kössler

Om författaren

César Aira föddes 1949 i Coronal Pringles i Argentina. Han bor i Buenos Aires och arbetar som författare och översättare.

Han är känd i den spansktalande delen av världen för sin experimentlusta och sin enorma produktivitet.

César Aira är utgiven världen över och han är bland annat återkommande skribent i The New Yorker.

Sök efter boken

Missförstå mig rätt nu. César Aira är en härlig författare, och att Bonniers ger ut honom ska de ha en eloge för. Och jag förstår att det måste bli ekonomi i det. Jag är bara inte helt säker på den här idén att ge ut tre av hans kortromaner samlade i samma volym. Hur jag blev nunna, Varamo och Spöken är ju, trots en del likheter, tre separata verk och det stör mig lite att den här volymen får dem att flyta ihop lite grann. Jag gillar ju Aira, jag har inte självdisciplinen att lägga ifrån mig boken när en berättelse slutar och nästa börjar.

OK, lite lyxproblem kanske.

Arkitekten sa just att elektrikerna ljög, målarna ljög, rörmokarna ljög.

En ung pojke (eller flicka? Hon heter César, men…) vägrar äta glass när hens far bjuder till för första gången, och pappan flippar ut och mördar glassförsäljaren. En urtråkig byråkrat som aldrig fått något uträttat i livet skriver plötsligt ett litterärt mästerverk. En nyårsfest bland gästarbetarna på ett lyxbygge i Buenos Aires fortgår som vanligt trots spökena som vandrar nakna omkring dem. Jag kan summera berättelserna lika bra som baksidestexterna, men jag blir ändå inte riktigt klok på Aira, och jag tror det är delvis det som gör att jag gillar honom så mycket.

Men man kan tänka sig en konstart där verklighetens begränsningar skulle utgöra minsta möjliga, där det gjorda och det icke-gjorda gick in i varandra, en konstart som är omedelbart och ögonblickligt verklig och saknar spöken. Kanske existerar den, och utgörs av litteraturen.

Ett barn blir dyslektiskt eftersom hans mamma är hans pappa och hans pappa hans mamma, regeringen anordnar rally med tidtagning för att locka fram anarkistiska rebeller, uppstoppade fiskar fortsätter leva… När man läser Aira får man börja med att dumpa förväntningarna; det bor ett stilla vansinne i hans berättelser, en oförutsägbarhet som alla blivit så vana vid att ingen höjer på ögonbrynen åt den. Alla vet att politikerna är korrupta, alla vet att ”han förolämpade mamma” är giltigt skäl till att lära barn våld, alla vet att vi bygger på andras död… Vad fan ska någon göra åt det? Om det nu är det Aira vill att jag ska ta med mig härifrån. Hans berättelser om vad folk hittar på där i gliporna mellan olika absurda verkligheter har inga tydliga pekpinnar eller vägskyltar, man får bara hänga på bäst man kan när han börjar gräva ner sig i detaljerna som om han byggde lego. Han lånar från gamla folkvisor i ena sekunden och nickar åt Joyces ”The Dead” i nästa, han blandar tokroligheter och gravallvar, han plockar isär språket och sätter ihop det på nya sätt. Det sätter griller i huvudet på en, men om en klarar av att hålla sig kvar i sadeln är det oerhört underhållande.

Bäst här är kanske ändå den avslutande Spöken, det lilla och ändå så stora familjedramat i skuggan av ett nyårsfirande där alla grälar om hur en sann chilenare eller argentinare beter sig medan tonårsdottern fattar ett helt annat beslut, som kan tolkas på många sätt. Aira ger inga svar, han bara leker. Det är kanske det viktigaste litteraturen kan göra ibland.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2016-01-07 00:00 / Uppdaterad: 2016-01-08 12:29

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6413

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?