Om jag vill förklara det här måste jag begränsa mig till ett antal exempel. Det är en nivåändring, för hitintills har jag undvikit exemplens fördärvliga logik. Nu gör jag ett kort undantag och använder det enbart av klargörande skäl. Alltså, till exempel hade en pojke som dyslektisk egenhet att han i varje ord grupperade först vokalerna och därpå konsonanterna. Ordet ”konsonanter” skrev han ”ooaeknsnntr”. Det var ett enkelt fall. Andra hade inte ens förmågan att skriva bokstäverna rätt, utan gjorde det spegelvänt… Det första fallet var rentav fantastiskt, aldrig förr skådat hos en levande varelse. Det andra var mer realistiskt, men av en ren tillfällighet, på grund av att det var kombinatoriskt. Jag visste inte vad dyslexi var för något, hade det inte själv och ingen kamrat som led av det. Jag hade uppfunnit den på egen hand, för att göra leken roligare. Jag anade inte ens att det i verkligheten faktiskt fanns en sådan åkomma, det hade förvånat mig att få höra det.

Vi var fyrtiotvå i klassen (fyrtiotre med mig, men lärarinnan ropade inte upp mig och riktade sig aldrig till mig och hon nämnde aldrig mitt namn); i min fantasiklass var de också fyrtiotvå. Fyrtiotvå olika fall. Fyrtiotvå romaner. Att ta bort en enda, för att underlätta arbetet, var inte att tänka på. Och det handlade om ett jättearbete. Jag hade nämligen, dessutom, försett varje dyslektiker med en egen passande familjehistoria, i de lätt febrila och oklara ordalag jag använde. Men det vittnar ändå om en ganska märklig intuition för en flicka på sex år. Som exempel hade pojken som skrev bokstäverna spegelvänt en pappa som var kvinna och en mamma som var man. Vilket dessutom hade återverkningar på hans skolarbete, eftersom han måste hjälpa sin mamma att laga mat (mamman var ju man och kunde inte det), och hann därför inte göra läxorna, och för att familjen levde i djup fattigdom (pappan var ju kvinna och misslyckades därför i arbetslivet) fick jag ordna så att kommunen försåg honom med skolmaterial. Och likadant med de övriga fyrtioen. Det var ett inferno av komplikationer. Ingen verklig lärare skulle ha tagit sig an ett uppdrag av den kalibern.

Situationen komplicerades ännu mer av den orubbliga pedagogiska inställning jag hade anammat: den att komplikationen aldrig fick förenklas, bara föras framåt. För mig var undervisningen ett system, om än labyrintiskt (på grund av antalet elever), men en enkelriktad labyrint, med ventilgångar som alla var riktade åt samma håll. Jag föresatte mig nämligen inte att komma till rätta med det dyslektiska hos varje elev. Jag ville lära dem att läsa och skriva på deras egna villkor, var och en med sitt eget särskilda teckensystem: endast inom det systemet gick det att komma framåt. Till exempel, för den som skrev spegelvänt gick det att börja med att spegelvänt skriva ordet ”mamma” och avsluta med att, spegelvänt, skriva en bok på tusen sidor, en ordbok, eller vad som helst. I själva verket hade jag ju inte hittat på defekter, utan svårhanterliga system. Dessa var inte avsedda att botas, utan att utvecklas. Jag använder termen ”dyslexi” nu på grund av en rent formell likhet med mina system. Och för att göra mig förstådd.