Recension

: Drottning Loanas mystiska eld
Drottning Loanas mystiska eld Umberto Eco
2004
Brombergs
9/10

Jag går och metar

Utgiven 2004
ISBN 9176089924
Sidor 453
Orginaltitel La misteriosa fiamma della regina Loana
Översättare Barbro Andersson
Illustratör Umberto Eco

Om författaren

Umberto Eco föddes i Alessandria i Italien 1932. Han är professor i semiologi vid universitetet i Bologna. Utöver att han är en mycket framgångsrik författare, med titlar som Rosens namn och Foucaults pendel, är han också en internationellt efterfrågad vetenskapsman.

Umberto Eco – Officiell hemsida.

Sök efter boken

När bokhandlaren Giambattista Bodoni är sextio får han sin första stroke. Men det vet han inte när han vaknar; han vet inte ens vem han är. Hjärnblödningen har huggit av hans minne på mitten, och han minns allt han läst men ingenting som han upplevt själv. Han kan citera Shakespeare, Joyce och Poe, men vet inte hur hans fru och barn ser ut. Han vet allt om Prousts barndom, men ingenting om sin egen. Huvudet fullt av ord, men inga känslor eller intryck att fästa dem vid. Han vandrar som i en dimma, har tappat bort sig själv, och hur gärna hans familj vill hjälpa honom kan de inte. När de berättar för honom vem han är accepterar han det som fakta, men hans egna minnen av det verkar vara borta för evigt.

Visst, vem som helst kan berätta om en minnesförlust – det gjorde man redan i Falcon Crest, har jag för mig – men så har vi den där finessen; Bodoni tappar inte minnet helt, han lämnas med tillräckligt mycket minne för att veta att han förlorat något. Det är egentligen inget fel på hans hjärna, bara det att vartenda spår av honom själv har avlägsnats från den; han är i princip nyfödd, men med 60 år av andrahandskunskaper.

Som så ofta hos Eco ligger svaret inlåst i ett slutet rum – i det här fallet både Bodonis huvud och hans farföräldrahem, tomt på människor men fullt av den litteratur han läste som barn – sagor, äventyrsberättelser, serier, dagstidningar … allt har legat där i decennier och samlat damm i väntan på en läsare. Så dit åker han och börjar leta febrilt efter något som ska få honom att börja minnas.

Eco brukar ju hålla sig betydligt längre bak i historien i sina romaner, men att han nu plötsligt släpper oss rakt ner i 1900-talet ändrar egentligen ingenting, det för bara historien närmare in på knutarna; Bodoni, liksom Eco, är född i början på 30-talet och uppväxt i diktatur och krig, så hans historia blir en hel generations historia, slitna mellan fascism och sentimentala schlagers, Musse Pigg och Mussolini.

Det är alltid snack om hur komplexa Ecos berättelser är, och det är de, men det är ju framför allt ROLIGT att läsa den här klurige italienaren. Här mer än kanske någonsin tidigare. Han svänger ihop alla de olika influenserna – högt och lågt, de värsta illdåd människan begått, de fånigaste schlagertexterna, billiga kioskdeckare, litterära storverk, klassiska hollywoodfilmer, uråldriga myter, fascistiska kampsånger, reklamskyltar, bibelhistorier, tidningsrubriker, alla de brottstycken som blir över om man sågar upp ett minne till ett pussel och skakar om lådan tills några bitar ramlat ut. Det är ett detektivarbete värdigt en Sherlock; hur återskapar man ett helt liv, inte utifrån vad en person upplevt, utan utifrån vad han läst? Hur låser man upp rummet när man inte vet var vare sig hur dörren eller nyckeln ser ut?

Sen är det sättet han berättar på; samplar fritt från litteraturhistorien, metalitteratur är väl ordet, han lånar inte bara citat (det är ju allt Bodoni kan tala i) utan även strukturer, handlingar från de historier som Bodoni rekonstruerar sitt liv runt. På spaning efter den tid som flytt, Baskervilles hund, Cyrano de Bergerac, Blixt Gordon … och eftersom det som får honom att ana sitt eget liv där någonstans bakom dimridåerna ofta är enstaka bilder eller verser finns här hundratals bokomslag, affischer, frimärken, foton, teckningar, serierutor och collage inströdda i texten; tydligen hade han gärna velat få boken att spela musik också, men tekniken räckte inte riktigt till.

Till slut blir det en berättelse om ett lands historia. Om hur vi skapar minnen och minns skapelser. Om vad som skiljer en människa från en maskin. Om vad som gör oss till den vi är. Om minne och vetande. Om drömmar och drömtydning. Om kärlek. Om ondska, godhet och de val man gör. Eller helt enkelt en berättelse om en bokhandlare som tappade minnet och bara ville komma ihåg vem han är.

Oavsett vilken tolkning man väljer; Eco briljerar.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2004-11-28 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-14 11:26

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1436

13 kommentarer

Fantasieggande idé, lockande textutdrag. (Bra recension!)

Det står i textutdraget att han vaknar med röster, men inte bilder – ändå, när jag läser de brottstycken av texter som flyter upp i hans hjärna ser ju jag som läsare bilder, och starka är de också. Hur tyckte du det gick ihop för dig när du läste boken, att du såg bilder men inte huvudpersonen? Eller gör han det längre fram? Någon konnotation måste ju texterna ha för att inte vara enbart meningslösa ljud?

P Oregistrerad 2004-11-28 08:01
 

Bra fråga. Till att börja med tappar han som sagt inte minnet helt; han har kvar de där bitarna som säger "så här ser ett hus ut" (även om de bilderna är hämtade rakt ur någon bild han sett och inte ur egen erfarenhet). Så han har begrepp att hänga orden på även om hans "medvetna" dröm bara säger honom själva orden. De kursiverade bitarna där är ju citat, även om jag inte just nu kan placera dem… poängen är ju att han vaknar med huvudet fullt av ANDRAS ord. Åtminstone under de första bråkdelarna av en sekund när han kommer ut ur koman, innan hans hjärna börjar försöka producera egna tankar, och det är ju där vi är i textutdraget.

Sen som sagt, meta. Jag tror Eco av och till tar sig friheten att skämta en smula med det faktum att Bodoni bevisligen – för oss – är en romanfigur; för en person som bara består av text på en tryckt boksida är bilder något obekant. Men som sagt, senare i boken börjar han i allra högsta grad tala i bilder.

Björn Waller Redaktionen 2004-11-28 11:38
 

Jo, jag förstod att det var citat – välvalda, dessutom. Han hör dem alltså för sina inre öron, i en sorts mörker? Ändå, för en seende, går det inte att tänka ordet bord utan att SE ett bord – men så fort han öppnat ögonen kanske man kan tänka sig att de bilder han ser när han tänker sina lösryckta texter är de bilder han såg första gången han läste dem, innan han förlorade minnet? – Intressant konstruktion, och ändå levande. (Och nu begrep jag rubriken också, tack för den försynta påminnelsen!)

P Oregistrerad 2004-11-28 12:55
 

Nix, det kan han inte, eftersom han inte minns första gången han läste dem – eller överhuvudtaget ATT han läst dem. De bara finns där i hans huvud. Han minns – först – ingenting som på något vis berör honom själv eller hans egna erfarenheter, bara sådant som andra har beskrivit.

Däremot så minns han ju givetvis t ex välkända konstverk etc, så säger man "bord" till honom minns han kanske t ex da Vincis "Sista måltiden" eller så. Som sagt, han har begreppen, även om han bara har dem i andra hand.

Sen är det ju en skillnad mellan att höra "hus" och tänka sig begreppet "hus", och att faktiskt bli visad en bild av ett hus. Även de som är blinda sedan födseln vet ju vad ett hus är.

Det ÄR svårt att föreställa sig hur ens hjärna skulle fungera i ett sånt läge, och Eco förklarar det bättre än jag…

Björn Waller Redaktionen 2004-11-28 13:14
 

Det var just det jag menade, att ordet bord ger honom bilden av ett bord i en målning t ex, inte de bord han sett själv tidigare. På samma sätt, om nu texten har lagrats i hans hjärna, borde de bilder den väckte ligga där ihop med orden, istället för hans egna minnen.

Ja, blinda vet givetvis vad ett bord är, men är man född blind har man givetvis inga synbilder i minnet. Man har ljud- och känselminnen istället.

P Oregistrerad 2004-11-28 13:46
 

Men de bilder den väckte första gången är ju hans personliga tolkning – alla ser olika bilder av det där huset när de läser den meningen. Och då finns det inget "i stället för hans egna minnen", eftersom hans tolkning inte existerar utan hans minne. Det som finns kvar är rådatat, texten, men alla minnen av att ha läst den och hur han då reagerade på och tolkade den är borta.

Givetvis menade jag inte heller att blinda har ett synminne. Men de har begreppet "hus", "bord" etc. Precis som Bodoni, utan att han för den delen kan föreställa sig just DET huset eller bordet – åtminstone inte i just den sekunden som textutdraget beskriver (tycker du hänger lite väl upp dig på just formuleringen "utan bilder men full av ljud"). Jag skulle tro att de flesta tolkningar – bilder – vi får av det vi läser i viss mån beror på saker vi själva sett och upplevt; och sådana har han ju inte längre.

Björn Waller Redaktionen 2004-11-28 14:18
 

Det här var en intressant diskussion – uppenbarligen får jag helt enkelt läsa boken!

Men jag framhärdar ändå – det går inte att förstå ett ord utan någon form av sinnesupplevelse. Ord existerar inte utanför minnen, även om det är högst begränsade minnen som enbart gäller ord i en viss situation. Alltså inte minnen av de egna upplevelserna utanför de citat han minns.

P Oregistrerad 2004-11-28 15:24
 

Sant, men jag har ju heller aldrig påstått det. Han är inte blind och döv, han har inte tappat minnet fullständigt – bara de delar av minnet som berör honom som person. Hans sinnesintryck är det inget fel på (återigen, det utdraget du läst utspelar sig under den sekund när han vaknar ur en koma), och han vet alldeles utmärkt vad de flesta ord betyder – bara det att definitionerna är någon annans. Han vet vad en bil, ett hus, en sol är, fast inte hur en tandborste ser ut eftersom han aldrig läst om någon som borstar tänderna (romanfigurer gör ju aldrig det).

Men som sagt, Eco tillbringar 400 sidor med att förklara det där bättre än jag kan göra på ett par meningar. Läs boken. Eller maila mig om du vill diskutera vidare utan att fylla upp hela sidan här…

Björn Waller Redaktionen 2004-11-28 16:28
 

Intressant tema – det där med tandborsten visar Ecos humor.. !

Ska absolut läsa boken och ev maila. Hoppas andra har tyckt det var kul att läsa kommentarutbytet.

P Oregistrerad 2004-11-28 17:53
 

kommentarutbytet lockar inte till läsning

PS. Oregistrerad 2004-11-30 14:42
 

Det gör det visst det.

DS Oregistrerad 2004-11-30 17:47
 

En väldigt bra recension av den bästa bok jag läst på oerhört länge. Jag tycker betyget är snålt. Denna briljanta roman ska ha en tia! Läs den!

henko Oregistrerad 2004-12-01 10:53
 

grym recension! har inte blivit så här inspirerad av en recension på länge! och jag som hade en bild av björn waller som dryg och snål..

jonn Oregistrerad 2004-12-08 22:29
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?