När bokhandlaren Giambattista Bodoni är sextio får han sin första stroke. Men det vet han inte när han vaknar; han vet inte ens vem han är. Hjärnblödningen har huggit av hans minne på mitten, och han minns allt han läst men ingenting som han upplevt själv. Han kan citera Shakespeare, Joyce och Poe, men vet inte hur hans fru och barn ser ut. Han vet allt om Prousts barndom, men ingenting om sin egen. Huvudet fullt av ord, men inga känslor eller intryck att fästa dem vid. Han vandrar som i en dimma, har tappat bort sig själv, och hur gärna hans familj vill hjälpa honom kan de inte. När de berättar för honom vem han är accepterar han det som fakta, men hans egna minnen av det verkar vara borta för evigt.

Visst, vem som helst kan berätta om en minnesförlust – det gjorde man redan i Falcon Crest, har jag för mig – men så har vi den där finessen; Bodoni tappar inte minnet helt, han lämnas med tillräckligt mycket minne för att veta att han förlorat något. Det är egentligen inget fel på hans hjärna, bara det att vartenda spår av honom själv har avlägsnats från den; han är i princip nyfödd, men med 60 år av andrahandskunskaper.

Som så ofta hos Eco ligger svaret inlåst i ett slutet rum – i det här fallet både Bodonis huvud och hans farföräldrahem, tomt på människor men fullt av den litteratur han läste som barn – sagor, äventyrsberättelser, serier, dagstidningar … allt har legat där i decennier och samlat damm i väntan på en läsare. Så dit åker han och börjar leta febrilt efter något som ska få honom att börja minnas.

Eco brukar ju hålla sig betydligt längre bak i historien i sina romaner, men att han nu plötsligt släpper oss rakt ner i 1900-talet ändrar egentligen ingenting, det för bara historien närmare in på knutarna; Bodoni, liksom Eco, är född i början på 30-talet och uppväxt i diktatur och krig, så hans historia blir en hel generations historia, slitna mellan fascism och sentimentala schlagers, Musse Pigg och Mussolini.

Det är alltid snack om hur komplexa Ecos berättelser är, och det är de, men det är ju framför allt ROLIGT att läsa den här klurige italienaren. Här mer än kanske någonsin tidigare. Han svänger ihop alla de olika influenserna – högt och lågt, de värsta illdåd människan begått, de fånigaste schlagertexterna, billiga kioskdeckare, litterära storverk, klassiska hollywoodfilmer, uråldriga myter, fascistiska kampsånger, reklamskyltar, bibelhistorier, tidningsrubriker, alla de brottstycken som blir över om man sågar upp ett minne till ett pussel och skakar om lådan tills några bitar ramlat ut. Det är ett detektivarbete värdigt en Sherlock; hur återskapar man ett helt liv, inte utifrån vad en person upplevt, utan utifrån vad han läst? Hur låser man upp rummet när man inte vet var vare sig hur dörren eller nyckeln ser ut?

Sen är det sättet han berättar på; samplar fritt från litteraturhistorien, metalitteratur är väl ordet, han lånar inte bara citat (det är ju allt Bodoni kan tala i) utan även strukturer, handlingar från de historier som Bodoni rekonstruerar sitt liv runt. På spaning efter den tid som flytt, Baskervilles hund, Cyrano de Bergerac, Blixt Gordon … och eftersom det som får honom att ana sitt eget liv där någonstans bakom dimridåerna ofta är enstaka bilder eller verser finns här hundratals bokomslag, affischer, frimärken, foton, teckningar, serierutor och collage inströdda i texten; tydligen hade han gärna velat få boken att spela musik också, men tekniken räckte inte riktigt till.

Till slut blir det en berättelse om ett lands historia. Om hur vi skapar minnen och minns skapelser. Om vad som skiljer en människa från en maskin. Om vad som gör oss till den vi är. Om minne och vetande. Om drömmar och drömtydning. Om kärlek. Om ondska, godhet och de val man gör. Eller helt enkelt en berättelse om en bokhandlare som tappade minnet och bara ville komma ihåg vem han är.

Oavsett vilken tolkning man väljer; Eco briljerar.