Krönika

Griniga gubbar och fadersuppror – tankar om Harold Bloom

När jag var sjutton hittade jag en bok i pappas bokhylla som hette Den västerländska kanon och var skriven av en amerikansk litteraturprofessor som hette Harold Bloom. Boken hade en gubbe i peruk på omslaget, djupt nedsjunken i en söndertummad bok. Hans blick var sådär koncentrerad som bara någon som är riktigt fångad kan vara och hans ansiktsuttryck var frånvarande som om han befann sig i en annan värld. Om man slog upp pärmen kunde man läsa att det var Samuel Johnson, den ”kanoniske kritikern”. Jag bläddrade sida och möttes av kapitelnamn om Shakespeare, Tolstoj och Proust, alla betitlade med ett innovativt epitet som ”kanons centrum” eller ”den sexuella svartsjukans sanna tro”. Jag började läsa, hungrig på klassiker som jag var. Efter tio sidor var jag överväldigad. Efter tjugo var jag tvungen att lägga ifrån mig boken och ställa mig vid fönstret i väntan på att lyckoruset skulle lägga sig. Tänk att det gick att skriva såhär bra. Bloom skrev om klassikerna som om de vore hans bästa vänner. Han förklarade hur Shakespeare ”fick jagidentiteten att upplösas”, hur Goethe ”gjorde en förunderlig till mods i sitt eget hem” och hur Joyce gjorde en ”hemmastadd på främmande platser”. Det var ren och skär magi och jag slukade boken i ett nafs. Kort därefter läste jag den igen och lärde mig dessutom vissa stycken utantill.

Nu har det gått några år och idag har jag ett betydligt mera distanserat förhållande till Bloom. Jag ska snart förklara varför men först några ord om vem han är. Harold Bloom är född 1930 och arbetar för närvarande som professor i Comparative Literature på Yale och New York University men skriver även kritik för bland annat Wall Street Journal. Han har skrivit ett antal böcker bland annat om Bibeln, Shakespeare och om amerikansk religion men mest känd är han för sina böcker från sjuttiotalet där han med inspiration från psykoanalysen skrivit om estetisk påverkan. I sitt mest berömda verk, The Anxiety of Influence från 1973, utvecklar Bloom idén om att diktarens skaparkraft kommer från rädslan av att påverkas av de stora klassikerna. Den döde poeten, skriver Bloom, tornar upp som en stor svart skugga över diktaren som i sin tur blir tvungen att hävda sig mot denna. Att skriva är således att axla en traditions tyngd, förklarar han och pekar samtidigt på hur ett slags ”fadersuppror” är en del av utvecklingen.

Visst låter det suggestivt? Bloom har alltid haft en förkärlek till storslagna formuleringar och i hans allra bästa texter framstår litteraturen som en närmast krigisk handling. Att han dessutom lånar många begrepp från Freud – undergångsmystikern nummer ett – gör det knappast sämre. Dock har han fått utstå mycket kritik. Bland annat har man kritiserat hans övermått av fäder och brist på mödrar. Att de flesta dessutom kommit från väst – och allra helst från England eller USA – har knappast gjort det bättre. Bloom har då försvarat sig med näbbar och klor. ”Jag upplever mig alltmer ensam som försvarare av den goda smaken” skriver han i Den västerländska kanon och skildrar hur universitetet invaderats av ”professorer i hip-hop” och ”robotar byggda av gallisk-germansk teori” medan det estetiska omdömet blivit alltmer undanskuffat.

Bloom var dock knappast så ensam som han trodde om sin kulturkonservatism. Ju äldre jag blev och ju mer jag följde kulturdebatten, ju fler liksinnade hittade jag, även här i Sverige. Svante Nordin, Johan Lundberg och Johan Hakelius för att nämna några. Människor som jag upptäckte att jag nästan aldrig sympatiserade med. Ofta uppfattade jag dem som gnälliga: allt var antingen feminismens eller postkolonialismens fel och när intressanta debatter uppstod blundade de ofta för klassaspekter. Jag blev så trött på dessa trångsynta, självgoda ”esteter” med sin odemokratiska syn på konsten att jag under en lång tid inte kunde ta i en Bloom-bok ens med tång.

Idag har jag dock försonats med Bloom. Visserligen är han en konservativ gubbe med en elitistisk litteratursyn men han är också en brinnande entusiast och introduktör till många svåra författarskap. Idag kan jag därför ta hans formuleringar om att Shakespeare ”uppfann” människan och att Dantes epos ”föregår” alla berättelser med en nypa salt. Samtidigt ser jag vilken glöd som ligger och pyr inuti dem. För mig är därför Bloom numera en samtalspartner och inspirationskälla snarare än den husgud han en gång var. Han är en ilsken röst som verkar uppfriskande då man börjar tvivla på konsten. Att han dessutom har en sådan slagfärdighet i sina formuleringar gör honom närmast älskvärd. Som när han i ett utbrott mot dagens historielöshet slänger ur sig att Sokrates var den första modernisten eller rubriksätter en recension av första Harry Potter-boken med ”Can 35 Million Readers Be Wrong? Yes.”

Rasmus Landström

Publicerad: 2009-06-16 00:00 / Uppdaterad: 2010-01-05 11:18

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?