En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Visa en viss bild för en människa utan att ge den ett sammanhang och hon kommer ofrånkomligen att skapa en historia runt vad som händer i bilden, tolka den utifrån sina egna erfarenheter och åsikter. Jonas Hassen Khemiri har ett stycke om det i Montecore, där berättaren som pojke får se ett foto av Einstein och utan att veta vem det är tycker att han ser ut som en stackars vithårig pensionär vars barnbarn aldrig hälsar på. Det faktum att Einstein i själva verket var multimiljonär påverkar inte hur han ser bilden – och det är ju inte som om det inte finns vithåriga pensionärer som aldrig får besök. Bilden är sann, tolkningen av den också, bara inte samtidigt.

De sammanflätade ödenas slott är en roman – om det nu är det – som konstant leker med det där; bilders symbolvärde, det självbiografiska läsandet, tolkningar. På något plan är ju förstås all skönlitteratur symbolisk, men sällan mer än här. Ramhistorien är enkel; två uppsättningar av resenärer möts på två olika ställen – ett värdshus och ett slott – och i sann Decamerone-stil måste de förstås berätta sin historia. Det är bara det att de har tappat talförmågan och bara kan kommunicera med hjälp av en gammal tarotkortlek. Så en efter en lägger de ut korten i en viss ordning, och vår anonyme berättare konstruerar deras historia runt dem. Eller om det nu är hans egen, eller alla våra historier – för givetvis, varje bild kan tydas på hundratals olika sätt. En stjärna kan betyda födelse, kan betyda natt, kan betyda glittret i en älskads öga, kan betyda…

Lite grann är detta detsamma som Umberto Eco gör i sin senaste roman, Drottning Loanas mystiska eld, men på ett än mer abstrakt plan; i stället för en ganska rak berättelse där författaren rekonstruerar ett liv utifrån bilder får vi här ett så stort antal filter att det blir omöjligt att urskilja ursprunget. Det man får ut av varje kort(a) kapitel är sin tolkning av berättarröstens tolkning av varje resenärs tolkning av det kort som kommer upp, ett grepp som tvingar läsaren att arbeta hårt för att avgöra vad som egentligen händer. Alltsomoftast dyker arketypiska berättelser upp – stycken ur Shakespeare, Homeros, Goethe – men just det gör att De sammanflätade ödenas slott blir lite som att läsa en rapport från någon som fått gå igenom ett sönderrivet bibliotek där någon hittat enstaka sidor ur hela världslitteraturen och utifrån de intrycken, med korten som visuella hjälpmedel, försökt återskapa de olika historierna. Som allegori över litteraturen och tolkningen av den är den imponerande; men trots Calvinos härliga humoristiska språk blir den sällan en lika njutbar bok som hans bästa.