Recension

: The Road
The Road Cormac McCarthy
2006
Picador
8/10

Utgiven 2006
ISBN 9780330447553
Sidor 241
Språk Engelska

Om författaren

Cormac McCarthy föddes 1933 och bor i El Paso nära mexikanska gränsen. Han debuterade 1965 med The Orchard Keper, som tilldelades Faulknerpriset. Till hans andra verk hör Outer Dark, Child of Good, Suttree, Blood Meridian och gränstrilogin. För trilogins första del, Dessa vackra hästar, fick han The National Book Award när den först kom ut 1992.

Cormac McCarthy Society – Officiell hemsida.

Sök efter boken

Och så tar det slut.

”This is how the world ends; not with a bang, but with a whimper”, skrev T S Eliot en gång i världen. Vi kommer in efter smällen, när bara dödsjämret återstår. Världen är död, naturen är död, mänskligheten är det i princip också – allt som återstår är enstaka individer som inte hunnit lägga sig ner och dö än.

Två av dem är en far och hans son, på väg söderut längs vägen eftersom norden nu är direkt dödlig att vistas i. De går till fots, förstås; bränsle och fordon och sådant får man inte tag på längre, och dessutom syns man då för bra – inte att rekommendera i en värld där det enda som lever är hungriga människor.

The Road är lika karg som det ödelagda landskapet den sista familjen vandrar igenom. Språket har strippats ner till det som fortfarande känns giltigt. Den unge pojken förstår inte ord som ”grannskap”, ”fågelväg”, ”överflöd”; språket dör när de begrepp de hänvisar till inte finns längre. ”Barmhärtighet”, ”tillit”, ”solidaritet” … skämta inte med mig. ”Skämt” finns inte heller längre, förresten. Allt är sot och aska och det är bara de två mot världen.

Visst känns det som om det är läge för lite undergångsskildringar som det ser ut i världen just nu. The Road ekar både världskrig och miljökatastrof; vi får aldrig riktigt veta vad som hänt – det är ytterligare en liten del information som man inte behöver längre när hungern gnager och allt som betyder något är att vägen fortsätter och någonting måste vara bättre någonstans längre bort. Där uppe längs kullarna kommer en spöklik karavan; göm dig i snåren, fort, de vill åt det du har. Lär dina barn att göra rätt, lär dina barn att göra allt för att överleva. Lär dem att det ni gör per definition är rätt eftersom ni är de goda och de andra är de onda.

Om detta låter som att The Road vill dra paralleller så är det sant, och på något vis är det där den brister när den någon gång gör det. Varenda replik känns ödestyngd, känns som om den är designad att slita ut hjärtat på en.

He took the boy’s hand and pushed the revolver into it. Take it, he whispered. Take it. The boy was terrified. He put his arm around him and held him. His body so thin. Dont be afraid, he said. If they find you you are going to have to do it. Do you understand? Shh. No crying. Do you hear me? You know how to do it. You put it in your mouth and point it up. Do it quick and hard. Do you understand? Stop crying. Do you understand? Say yes I do Papa.

Allt är knutet till symboliken, som vandrar mellan samhällskritik och ren biblisk – inte religiös, biblisk – profetia. Det är lite för överdrivet. Men bara lite, för på det stora hela är detta en bok som känns som att injicera två liter skitigt isvatten.

The road goes ever on and on. Steg för steg genom en värld som jämrar sig i dödsplågor. Paralleller till exempelvis Mary Shelleys Den sista människan infinner sig, men det här är 2000-tal och till och med romantiken och hoppet är döda. Men det som återstår är ändå något mer än bara envishet. Den fina linjen mellan människa och djur… vari består den egentligen? Var var den i Bosnien, Rwanda, ett framtida USA? Vad återstår att hålla fast vid?

Jag lyssnar på Bob Dylans senaste platta, som avslutas med den 9 minuter långa ”Ain’t Talkin’”, en undergångsblues i moll i klass med McCarthys:

Ain’t talkin’
Just walkin’
Up the road, around the bend
Heart burnin’
Still yearnin’
In the last outback at the world’s end

Men han gör ju inget annat än prata, orden tar inte slut, precis som vägen inte gör det hos McCarthy. Ett steg till, ett till, ett till. Något finns kvar. Mannen gör sig en gud av sin son och offrar allt på hans altare. Och precis som Dylans låt finns där ändå ett durackord att sluta på trots att allt gått förlorat. Slutet är inte en punkt, utan…

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2007-05-11 00:00 / Uppdaterad: 2009-10-14 12:33

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2484

8 kommentarer

Fortfarande inte kommit mig för att läsa fler böcker av McCarthy än "Blood Meridian", en av mina alllra starkaste läsupplevelser. Införskaffade nyligen "No Country for old Men" (som tydligen blivit filmatiserad), men har hört att den inte riktigt nådde upp till förväntningarna. Den här boken däremot låter som ett måste. Tack igen Björn W för ännu en fin recension!

Hankypanky Oregistrerad 2007-05-11 17:01
 

Håller med föregående skrivare: en fin recension av en lysande bok. Både den och "Blood Meridian" vore intressant att läsa i svensk översättning. Den senare måste vara en riktig utmaning!

Skogis Oregistrerad 2007-11-13 11:52
 

Lysande recension till den bästa bok jag har last de senaste tio åren. Jag kan inte betecknas som en särskilt känslosam person men blev utan tvivel oerhört tagen av denna skildring. Jag har nu beställt ett par nya böcker av författaren med förhoppning att dessa skall vara lika bra.

David Oregistrerad 2008-01-15 11:20
 

Lysande recension.

Jimmy Oregistrerad 2008-06-24 13:47
 

Boken verkar intressant och otäck.
Björn Waller: Raden "Där uppe längs kullarna kommer en spöklik karavanna" har jag hört sjungas av Ulf Lundell i sången "Den natt som aldrig dagas räcker till"

Lyhörd Oregistrerad 2008-06-26 14:11
 

Otroligt bra bok!Grym, mörk, torftig men med vissa glimtar av sotigt ljus..Helt klart en omtumlande läsupplevelse!

martin Oregistrerad 2008-07-09 04:46
 

Jag tycker att han schabblar lite med slutet.

Vill inte spoliera något för er som inte läst, men den kunde slutat en eller två sidor tidigare.

Larsson Oregistrerad 2008-12-01 20:11
 

Oj, vad kul att läsa andras tankar om ”The Road”. Det är den absolut starkaste läsupplevelsen jag haft i mitt liv. Älskade varje sida, varje ord. Men är lite besviken på slutet, hade väntat mig nåt mer, kan inte riktigt sätta fingret på vad. Jag får fortfarande, ett år efter jag läst boken, flashbacks till handlingen och känslan när jag läste den. Nu ska jag beställa nån av ovannämnda böcker av samme författare.

Karin Oregistrerad 2009-06-01 21:25
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?