Alla länder (liksom alla människor) är byggda på idéer och berättelser, och är därför lite hemsökta av spöken. Ideal de inte kan leva upp till, historiska nederlag de inte kan komma över, martyrer de inte kan sluta upphöja. Kanske är det därför USA kommit att dominera världen; deras spöken är lite starkare, lite mer hollywoodaktiga – trots att de i grund och botten är så enkla.

Ta Hank Williams till exempel, countryns gudfader. Det var alltid något kusligt över honom. Kanske inte i hans gladare singlar – ”Hey Good Looking”, ”Jambalaya”, ”Lovesick Blues” etc – men i låtar som ”Lost Highway”, ”I Heard That Lonesome Whistle Blow”, ”I’m So Lonesome I Could Cry”, och den sista låten han någonsin spelade in, ”I’ll Never Get Out Of This World Alive”. Det är som om det fanns två olika Hank Williams: den välskräddade familjeentertainern, och den plågade själen som rapporterade från samma mörka stigar som senare skulle dyka upp i Bob Dylans texter, David Lynchs filmer, Cormac McCarthys böcker. Kanske fanns det det, kanske är det bara något vi vill se eftersom vi vet hur hans historia slutade: död 29 år gammal, utmärglad som ett lik med bara bourbon och morfin kvar i kroppen, i baksätet på en bil mitt i en snöstorm, på nyårsafton några månader innan rockmusiken uppfanns. Det är en sån där historia som någon smart producent verkar ha hittat på.

Lonely’s a temporary condition, a cloud that blocks out the sun for a spell and then makes the sunshine seem even brighter after it travels along. Like when you’re far away from home and you miss the people you love and it seems like you’re never going to see them again. But you will, and you do, and then you’re not lonely anymore.
Lonesome’s a whole other thing. Incurable. Terminal. A hole in your heart you could drive a semi truck through. So big and so deep that no amount of money or whiskey or pussy or dope in the whole goddamn world can fill it up because you dug it yourself and you’re digging it still, one lie, one disappointment, one broken promise at a time.

Steve Earles debutroman utspelar sig tio år senare och handlar om Doc. En gång i världen var Doc läkare, hade ett namn och en legitimation och klienter – bland dem Hank Williams, som han gav en rejäl spruta morfin kort innan de satte sig i den där bilen. Nu är han bara Doc, ytterligare en patetisk heroinist bland alla andra knarkare, horor, papperslösa invandrare och småbrottslingar i San Antonios fattigaste kvarter, och tjänar ihop till sin dagliga fix på det enda sätt han kan: enkla medicinska tjänster till alla de som av olika skäl inte kan gå till en riktig läkare. Han syr ihop skjutna rånare, han skriver ut penicillin mot gonorré, och naturligtvis gör han aborter. Och varenda gång han fått ihop några dollar och sprutar in dem i armen dyker Hank Williams spöke upp, sitter på sängen mittemot och försöker driva honom ännu lite vansinnigare. För visst är han vansinnig, spöken finns ju inte, bara människor som sitter fast i situationer de inte kan ta sig ur.

Men det är 1963, det är Texas, och Lee Harvey Oswald ska precis till att skapa ytterligare en amerikansk martyrmyt. Precis lagom till det dyker Graciela upp i Docs liv; hon är 18, mexikanska, och oönskat gravid (det senare snabbt fixat av Doc). Hon vinkar till Jackie Kennedy, Jack Kennedy skjuts till döds, och… nånting händer. Och ingen kan förklara det, för mirakel finns ju inte mer än spöken. Så att det plötsligt räcker att Graciela ska röra vid någon för att de ska släppa all the things that they oughtn’t do och faktiskt ta sig ur sina omöjliga situationer… vad kallar man det? Och varför är Hank Williams spöke så förbannad över det?

Som låtskrivare har Steve Earle alltid varit som bäst när han skriver om de som faller utanför den amerikanska drömmen, och han har nog med egna erfarenheter av drogmissbruk för att det ska bli smärtsamt verkligt; språket är febrigt och kletigt, beroendet som en refräng man hatar men inte kan få ur huvudet, och hur många detaljer han än levererar håller han sig från att vare sig romantisera eller fördöma. Som en historia om samhällets olycksbarn, då och nu (inte för inte kommer boken 2011 medan invandrings- och religionsdebatterna går höga både i USA och här), är detta rejält starkt.

The way Doc saw things, it was a crapshoot. Where you were born, who your people were””that’s all that mattered. Law and morality had nothing to do with it, let alone anything like justice.

Men samtidigt, under den där orättvisa realismen, ligger den där halvdrömda världen befolkad av folkhjältar från Davey Crockett till Barack Obama, från gamla indianmyter till katolsk dogma, från korkade låttexter till Burroughs-romaner, allt det där som ligger och spökar under den enkla lögnen och hjälper folk att hoppas på något mer, och ibland drar ner dem och ibland ger dem styrka att resa sig. I’ll Never Get Out Of This World Alive vandrar i båda världarna samtidigt, och även om Steve Earle kanske har några enstaka småskavanker att lösa som romanförfattare är det här en av de mest effektiva romaner jag läst i år. Den hemsöker mig länge än.