Det finns fortfarande människor som ägnar sin tid åt att läsa skönlitteratur, eftersom de älskar litteratur. Vid framför allt amerikanska lärosäten finns det litteraturvetare som, med lyckat resultat, lurat i sina studenter att Shakespeares dramer bara är ett av alla uttryck för den brittiska imperialmakten. För att ta det kortfattat är Shakespeare en del av västs förtryck av den fattiga världen. Med sådana tolkningar (eller snarare brist på tolkning) vill dessa forskare på något sätt göra situationen i de fattiga länderna bättre, vilket de naturligtvis inte lyckats med. Däremot fortsätter även dessa fattiga länder att spela Shakespeare.

För de som älskar stor litteratur är situationen svår, eftersom de borde skämmas när de läser Shakespeare. Jag är trots allt övertygad om att det även i framtiden kommer att finnas människor som läser skönlitteratur som litteratur, och när dessa människor väljer ett prosaverk skrivet på svenska under 1900-talet så kommer det, tror jag, att vara Willy Kyrklunds Polyfem förvandlad. Kyrklunds författarskap har potential att uppgå i den svenska kanon inom några generationer, tillsammans med ytterligare ett fåtal av våra 1900-talsförfattare.

Polyfem förvandlad publicerades för första gången 1964 och möttes med en entusiastisk förvirring av den svenska kritikerkåren. Språket ansågs vara vackert, men vad handlade boken om? Frågan har förblivit obesvarad i snart 40 år, trots en rad seriösa försök. Inte ens Olle Widhe lyckas i sin lic-uppsats från förra året knäcka denna hermetiskt slutna nöt som kallas Polyfem förvandlad. Inte heller denna recension vill utge sig för att komma med en tillfredställande tolkning.

Polyfem förvandlad utger sig för att vara en roman, men det vi möter är knappast vad vi är vana vid när vi läser romaner. Boken innehåller 14 onumrerade och tillsynes helt osammanhängande stycken. I det första stycket sitter Polyfemos, cyklopen från Odysséen och Ovidius Metamorfoser, på en klippa och väntar på att Odysseus ska komma tillbaka. I stycke två berättar en kvinna om lidandet; hon är ytterst kompetent att yttra sig i detta ämne då hon själv aldrig har upplevt något lidande. Och så fortsätter det. I korta och nästan smärtsamt vackra stycken, som utspelar sig i orienten, Grekland och en rad andra platser, möts så många röster att vi snart tappar bort berättaren.

Polyfem förvandlad är en intertextuell ekokammare, en citatväv driven in absurdum. Och trots att det är en svår text vi möter, så är den ändå hela tiden underhållande, nästan lekfull. Detta är en bok att läsa om och om igen och om man vill läsa en bok som även våra barnbarns barn kommer att älska, så ska man läsa Polyfem förvandlad.