Krönika

Kyrklunds pessimism bör tas med en nypa salt

I Polyfem förvandlad från 1964 finns en passage om en man som går på en havsstrand och letar efter en sten med inskriptionen alif, nun, alif, vilket betyder ”jag”. Mannen lyfter på sten efter sten, undersöker båda sidorna och kastar sedan ut stenen i havet. Havsstranden är stor, tar minst en livstid att utforska och stenen med inskriptionen finns bara i ett enda exemplar. Mannen går så där dag efter dag, månad efter månad, år efter år och tillslut gör han rörelsen så snabbt att den inte är mer än ett invant beteende. Men så plötsligt tar han upp en sten, vänder på den och upptäcker inskriptionen alif, nun, alif… Men nu är hans rörelse så invand och hans beteende så självklart att han bara tar stenen och kastar ut den i vågorna. Så glömmer han bort den och fortsätter sitt letande.

Denna tragiska berättelse om mannen som hittar sitt jag men slarvar bort det och sedan fortsätter sitt meningslösa sökande är på något sätt en urscen i Willy Kyrklunds författarskap. Den säger något om hans tragiska syn på människan och hans misstro gentemot hennes möjligheter men också något om hans bild av henne som obetydlig. Mannen på stranden är bara en av de många ”meningslösa” figurerna i Kyrklunds berättelser. Redan i sin genombrottsroman Solange från 1951 skildrade han en alldeles vardaglig flicka och hennes fåfänga drömmar som gjorde att hon försummade sitt arbete. Solange längtar efter att vara bra på något, att resa långt bort och att finna den stora kärleken men berättelsen slutar med att hon misslyckas med allt och går och dränker sig i ett kärr. Ett annat exempel hittar vi i Polyfem förvandlad där själva huvudpersonen är den cyklop som Odysseus gjorde blind. Berättelsen äger rum efter Odysseus besök och Polyfemos vankar av och an på sin ö, kramandes ett klippblock, väntandes på Ingen (Odysseus kallade sig så). Tillslut förvandlas Polyfemos själv till ett klippblock, ensam och bitter. I ElpÑ‘nor från 1986 återträffas ytterliggare en av dess ”meningslösa” figurer. Den handlar om en yngling i Odyssén som bara nämns vid två tillfällen. Vid det ena trillar han ner från ett tak och slår ihjäl sig. Vid det andra träffar han Odysseus i dödsriket men vänder, till skillnad från de andra själarna, ryggen åt hjälten. Om denne obetydlige och utstötte soldat skriver Kyrklund en hel bok.

Denna upprorsanda och ovilja att anpassa sig till det gängse går även igen på andra sätt i Kyrklunds författarskap. Inte minst i stilen som kan beskrivas som ett växelspel mellan skönsång och skrik. Magnus Florin har apropå detta påpekat att det finns en notorisk misstro gentemot illusionen i hans sätt att skriva. Ständigt bryts stilarna mot varandra: mitt i en historia avbryter sig plötsligt berättaren och byter ämne, en saga förvandlas till en matematisk formel och ett filosofiskt resonemang övergår plötsligt till att bli ett modernistiskt formexperiment. I min personliga favoritbok Till Tabbas från 1959 varvar Kyrklund en reseberättelse med dikt och litteraturanalys, samt rena sagopartier och reflektioner kring Gud. Här kan också Den rätta känslan (1974) och Om godheten (1988) nämnas med sina filosofiska anslag och där texten plötsligt exploderar och förvandlas till poesi och berättelser med allegoriska förtecken.

Ett vanligt, ganska missbrukat citat från Kyrklund kommer från Mästaren Ma (1953) och lyder ”Jag söker den fråga på vilket människolivet är ett svar”. Detta har setts som ett författarskapets motto och har bland annat föranlett Pär Wästberg att kalla honom för ”en renodlat existentiell författare”. Visserligen ligger det väl något i det: Kyrklund har själv sagt att han inte är intresserad av människor utan människans villkor och att hans karaktärer därför är ”streckgubbar”, och illustrationer av teser. Han har också i sitt typiskt pessimistiska tonfall uttryckt sin avsky för individuella problem:

Man kan inte i längden intressera sig så intensivt för att dra på sig strumporna om morgonen, bara på den grund att det är ens egna personliga strumpor det gäller och ens egna fötter till åtskillnad från alla andra miljoner strumpor som i denna morgon träs på andra fötter.

Detta bör nog dock tas med en nypa salt. För Kyrklunds är inte i första hand filosof (vore han det vore han bortglömd) utan konstnär. Själv är mina starkaste minnen från hans böcker de rent sinnliga: hur han beskriver en te-paus i solnedgången under en persisk ökenfärd eller hur Solange som barn dansar till kyrkklockan, hur han skildrar kärleken mellan en missbildad och hans sköterska eller beskriver arkitekturen i mellanöstern (som ”öppnar sig inåt”). Därför gör man bäst i att inte lyssna till Kyrklund när han är som mest pessimistisk. För i hans författarskap kontrasteras alltid tanken mot det rena varat och däri ryms en glädje över det vardagligt banala och dess små men intensiva ljusglimtar.

Nu är han alltså död, denne stora författare, efter 88 levnadsår varav minst femtio som rökare. Att han ska bli bortglömd finns det ingen risk för: Jonas Thente utnämnde honom nyligen till vår bästa författare någonsin och Stig Larsson skrev en gång att ens språk förvandlas till slem i jämförelse med Kyrklunds (det är för övrigt sant. Den här texten var svår att skriva). Men risken finns ändå att kommande generationer upplever Kyrklund som svårgenomtränglig. Inte bara för det faktum att hans stil emellanåt känns blytung utan främst på grund av hans ämnesval. Kyrklund är nämligen så långt ifrån den postmoderna prosan som man kan komma: han diskuterar gud med stort g och ämnen som godhet och frälsningen. Stilen är gammaldags och språket så koncentrerat att man emellanåt får huvudvärk. Dessutom dryper hans texter av logisk positivism (om än med ett skeptiskt tonfall) och hans syn på människan är ofta rent darwinistisk. Det finns därför en viss risk att Kyrklund betraktas som mera otidsenlig än vad han var om man bara betonar det existentiella och djupsinniga i hans författarskap.

Den som är nyfiken på Kyrklund gör därför bäst i att börja med Solange – som inte för inte är hans mest älskade bok. Det är författaren från hans allra charmigaste sida: prosan är musikalisk och lättflytande – utan att för den skull bli lättviktig – och stilexperimentet som sedan blev författarens signum anas i bakgrunden. I mångt och mycket påminner den om en annan liten pärla i svensk litteraturhistoria: Martin Bircks ungdom av Hjalmar Söderberg. Inte bara i likheten mellan huvudpersonerna (en ung människa på väg in i vuxenlivet) eller landskapets och färgernas betydelse utan även i sin skickliga balansgång mellan lycka och vemod. Vad som dock skiljer böckerna åt är att Kyrklund berättar om en fullkomligt vanlig människas ganska banala tankar och inte någon blivande författares skarpa iakttagelser om människan. Det ger boken en slags litenhet som känns mycket tilltalande idag.

Rasmus Landström

Publicerad: 2009-07-14 21:22 / Uppdaterad: 2009-07-14 23:40

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?