Recension

: Jag går över det frusna gräset
Jag går över det frusna gräset Margareta Lindholm
2009
Kabusa Böcker
7/10

Gåtfullt i prästgården

Utgiven 2009
ISBN 9789173551069
Sidor 137

Om författaren


Foto: Maria Steén

Margareta Lindholm är född 1960 och bor i Bullaren i Bohuslän. Hon har tidigare gett ut både facklitteratur och skönlitteratur. Facklitteratur: Elin Wägner och Alva Myrdal (1992), En annan stad (2002, med Arne Nilsson), Dubbelliv (2003), Kärlek: situationer (2005). Skönlitteratur: Assar (1997), Skjulet (1999), Etel och människorna (2001), Mandarins resa (2002), Vi är bara besökare här (2006), Jag går över det frusna gräset (2009).

Sök efter boken

Man måste hela tiden framåt, och hela tiden måste man lösa sitt eget mysterium. Mellan de vinterblå pärmarna i Margareta Lindholms nya roman Jag går över det frusna gräset utspelas flera mysterier. Saga har fått lämna mentalsjukhuset och blir inackorderad i en prästgård. Men varför har hon varit på sjukhus? Och vem är Tistel som hon tänker på. Är det en god vän som försvunnit, eller är det Saga själv?

Ett smakande språk och en nästan deckarliknande intrig gör Margareta Lindholms roman Jag går över det frusna gräset till en stämningsfull berättelse. Pusselbit efter pusselbit läggs ut, och fram träder Saga allt tydligare. Hennes livshistoria är fascinerande, trots att man aldrig riktigt får hela bilden av vad hon har varit med om. Romanen berättas ur Sagas perspektiv, och hennes nedskrivna minnesbilder av Tistel, sitt forna liv och betraktelser av livet i prästgården vävs vackert samman.

Saga får bo i prästgårdens källare. Ett par gånger om dagen kommer prästfrun ner med mat. Hon stannar allt längre stunder hos Saga och börjar anförtro henne saker, sådant som hon inte vågar berätta för någon annan. Ett prästpar har nämligen alltid alla ögon på sig. Och det händer märkliga, obehagliga saker i huset. Bakom draperiet längst upp i trappen viskas det, fotsteg kommer och går. Saga lyssnar och betraktar. Någonstans tröttnar hon.

För någonstans måste man ställa sig frågan, vem som egentligen behöver hjälp med sitt inre. Prästfrun ska på ytan leva ett harmoniskt liv, men bakom dörrarna pendlar känslorna mellan höga vågor och stilla hav. Hur mycket ska man orka lyssna på. När ska man säga nej, jag vill inte höra.

I Jag går över det frusna gräset måste man ta hand om sitt eget själsliv innan man kan vara till hjälp för någon annan. Och det gäller att låta saker rinna av huden.

Han satte sig ner vid köksbordet. Tistel slog sig ner mittemot. Han bläddrade fram en tom sida i skrivboken och skrev ner orden som de där kunderna hade sagt. Och sedan delade han upp orden i bokstäver.
”Hör på”, sa han till Tistel. Och sedan lät han som varje bokstav lät.
Han drog isär bokstäverna och fogade sedan samman dem igen. Han visade hur hon kunde följa bokstävernas linjer och staplar. Och böjarna.
”Detta är vad ord består av”, sa han. ”De kan inte göra dig något om du inte låter dem. Plocka isär dem och lägg dem åt sidan. De betyder ingenting.”

Man måste hela tiden framåt. Och man bestämmer själv när det är dags att gå.

Textutdrag (Visa/göm)

Sara Sandbacka

Publicerad: 2009-07-14 00:00 / Uppdaterad: 2012-01-06 16:10

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3367

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?