Vem i all världen ska livnära sig på den skörd jag burit in?

Tankarna har varit med mig genom sommaren och hösten fram till nu, när jag äntligen förmår ställa frågan. Svara på den kan jag inte. Det får gå dag för dag. Men krypa ensam i potatisfårorna ska ingen människa behöva göra.

Maria är ensam kvar hemma på gården, hennes mor är död, hennes far på äldreboendet och brodern inskriven på institution sen många år. Men potatisen behöver skördas, och skogen de arrenderar behöver skötas. Men visst är det annorlunda nu, när hon är den enda som är kvar där hemma.

Margareta Lindholms roman är en lågmäld berättelse om livet i skuggan av arrendet och skogen. En berättelse om den svenska glesbygden och de människor som lever och verkar i periferin av andras medvetande. Det är en berättelse om skogen, kärleken till skogen och ett långsamt men slitigt skogsbruk.

Syskonen är också en berättelse om psykisk ohälsa och hur psykoser och vanföreställningar kan nästla sig in i en relation. Vilken våglängd befinner sig egentligen tvillingar på? Samma såklart!

När Bror lämnar avdelningen han bor på tvingas Maria och hennes tvillingbror återupptäcka sin relation. Hur fungerar den när de båda är på utsidan? Vad kan man kräva av varandra när man plötsligt bor tillsammans igen som vuxna.

Du klarar allting, sa Bror en gång. Du är inte rädd för något.
Vad finns kvar? Kan vi följas åt igen?

Syskonen är trots sina få sidor en bok som stannar kvar i medvetandet, jag spenderar dagarna med Maria i skogen. Bland de träd och stenar hon känner så väl. Jag följer med Maria på bussen, till fadern som plötsligt gick vilse. Till markägaren som har makten över deras tillvaro, deras skog.

Språket är avskalat och snyggt, allt flyter på utan avbrott. Margareta Lindholm fångar skickligt balansen mellan stora livsomvälvande händelser och en långsam tillvaro där skogen och årstiderna styr.