Det är på förvånansvärt få sidor som Patrik Lundberg skriver fram berättelsen om sin egen uppväxt och, framför allt, berättelsen om sin mamma. Inte ens tvåhundra sidor och ändå blir det gediget och levande. Det är kvalitet istället för kvantitet när Lundberg väljer ord och scener för att berätta just den berättelse han vill få fram om Birgitta Lundberg.

Det är svenskt 70-tal i södra Sverige när föräldrarna träffas och deras liv genomsyras av framtidshopp. Det visar sig att de har svårt att bli gravida och till slut väljer de att adoptera från Sydkorea, först Patrik och senare en liten flicka.

Familjen bor i ett litet hus i Sölvesborg och Patriks mamma jobbar som kontorist. Det är inget extravagant men allt är ändå bra. Birgitta jobbar deltid för att hinna med barn och hus och hem, men hon har också ett samhällsengagemang. Hon är aktiv i adoptionsfrågan och skriver en debattartikel.

Pappan däremot blir alltmer frånvarande, tills han en dag väljer att lämna familjen, och det är då problemen börjar hopa sig. Till en början i form av en något ansträngd ekonomi, men med tiden blir det allt tuffare.

Det är inte bara i Patriks liv som pappan är väldigt frånvarande, han är även frånvarande i boken. Jag läser och undrar vad författaren egentligen har för känslor gentemot pappan. Visst dyker han upp på en och annan födelsedag och det händer att han stöttar Patrik och systern ekonomiskt, men framför allt verkar alla tycka att det där avståndet han håller är rätt så bekvämt. Pappan har gjort sitt val och så är det med det.

Den stora känsla av besvikelse som genomsyrar boken riktar sig istället mot samhället som utvecklats i en sådan riktning att en person som mamman, en ansvarsfull förälder som sköter arbete och hem och barn, långsamt kan brytas ner tills hon inte har något kvar, inte ens sig själv.

Jag är bara några år äldre än Lundberg och känner så väl igen mycket av tiden han beskriver. Ändå är det inte det som fångar mig allra mest i boken, utan det är snarare författarens fenomenala förmåga att hantera text. Det är helt enkelt väldigt, väldigt välskrivet. Boken använder ett ovanligt tilltal genom att genomgående vända sig direkt till mamman som ”du”. Det är en rak och ärlig kärleksförklaring som inte skyr det komplicerade eller fula. Och inte någonstans skrivs läsaren på näsan. Bara en sån sak.