Recension

: Gul utanpå
Gul utanpå Patrik Lundberg
2013
Rabén & Sjögren
9/10

Utanpå och inuti

Utgiven 2013
ISBN 9789129685763
Sidor 219

Om författaren


Foto: Anna Wahlgren
Patrik Lundberg är journalist och författare. Han är född i Busan i Sydkorea, uppvuxen i Sölvesborg och bosatt i Malmö.

Sök efter boken

1983. Den 14 februari. Då föds Park Jong Dae. I Korea. Nio månader senare flygs han till Sverige. Byter födelsedag till 3 mars och namn till Patrik Lundberg. Tjugofyra år senare flyger han tillbaka.

Patrik Lundbergs debutbok Gul utanpå handlar om adoption. Patrik växer upp i Sölvesborg, blir kallad kinesjävel, får frågan om varifrån han kommer egentligen, från början. Det syns ju liksom på utsidan att han inte kommer från Sölvesborg. Och Patrik vet att han är adopterad. Från Korea. Men Korea har varit en blank fläck, något som egentligen inte berört honom. Så befinner sig Patrik stupfull på en fest och hans kompis, också adopterad, skriker: ”Åk hem, gulingjävel!” och Patrik svarar: ”Okej, jag gör väl det då din dumme fan.” Sen åker han, som utbytesstudent till ett koreanskt universitet, och söker samtidigt upp sin biologiska familj.

Det handlar om identitet – om vem som har en identitet, vem som har flera identiteter, och vad som definierar en persons identitet. Patrik har under hela sitt liv anpassat sig, smält in i olika miljöer. Men ändå aldrig varit en riktigt hel del av någonting. När han kommer till Korea blir han omtyckt, the awesome guy – samtidigt som det blir problem när ingen förstår att han är svensk. Genom gestaltningen av Patriks upplevelser väcks frågor om vem som är svensk, vem som är korean, vem som är kines (vilket Patrik i en västerländsk kontext alltid blivit kallad). Vem som har rätt till ett land – och vilket land som är ett hemland, vem som har ett språk och vilket språk det är (Patrik kämpar, men lyckas aldrig lära sig koreanska, vilket gör honom frustrerad, som om han blir stum i den miljö som välkomnar honom). Om vad en blir betraktad som, om vem som ses som invandrare, som blatte, vem som inte blir det. Helt enkelt en problematisering av det som syns, och hur stereotyper och fördomar skapas utifrån detta synliga.

Resan till Korea öppnar också upp för funderingar om kulturkrockar. Om kulturimperialism, om hur gemenskaper skapas. Korea är så annorlunda. Patrik blir frustrerad. Till exempel över genusfrågor, över att homosexualitet betraktas som en sjukdom, över alla artighetsfraser som han tvingas ösa över äldre släktingar. Skildringen av resan till Korea är som en vandring på gränsen mellan lycka, känslan av gemenskap, frustration och olycka. Det finns en kluvenhet som genomsyrar alltihop. Och frågan om hur en ska förhålla sig till sig själv, till omgivningen, till normer, värderingar, och till världen.

Förutom adoptionstemat finns flera sidoteman, eller kanske är det ett slags underteman, som kan ses som kopplade till adoptionen, samtidigt som de på sätt och vis gestaltas fritt från den. Om alkoholism och dysfunktionella familjer. Om sexualitet, om kroppen. Den allmängiltiga identitetsproblematiken som ställs på sin spets och rotlösheten som skapar otrygghet.

Patrik Lundbergs bok är personlig. De känslofyllda sidorna, detaljerna, historien, berättelsen om festerna, bråken, kärlekarna, gör att texten handlar om en person, inte om en grupp. Lundberg säger sig inte tala för ”alla adopterade” – och det är väldigt tydligt. Det är en personlig berättelse. En individ, en individualiserad historia. Samtidigt är det en berättelse om en grupp (eller flera grupper). Om att bli grupperad, klassificerad. Om att välja att hänga med andra adopterade – eller vägra göra det. Om att hitta gemenskap i erfarenheter. Det blir en beskrivning av hur en påverkas av grupptillhörighet, av att bli klassificerad.

Det är en av de infallsvinklar som gör romanen politisk. En annan kommer fram i slutet, när Patrik, tillbaka i Sverige, blir aktiv i adoptionsdebatten. Här ställs den politiska frågan på sin spets. Vad är egentligen adoption? Är det ett sätt att tillgodose västerländska vuxnas behov av barn, eller en möjlighet att ge dessa barn ett bättre liv. Lundberg ställer sig tydligt på barnens sida, påminner om deras rättigheter – ett ställningstagande som också innebär att välja sida i den (post)koloniala debatten.

Som läsare översköljs jag av känslor. Först Patriks känslor. Känslorna inför Sverige, den svenska familjen, svenskheten, inför Korea, den koreanska familjen, inför kluvenheten, dubbelheten, kärleken, det sociala spelet. En kort sekund undrar jag om det är en snyfthistoria och om det skulle göra den sämre?. Men det känns inte som det. Det är för komplext.

Sedan av mina egna känslor. Jag är inte adopterad. Jag är född i en liten stad, i Sverige, av vita, svenska föräldrar. Kan jag känna igen mig? Är det möjligt att litteraturen har en sån kraft, att jag kan förstå det jag aldrig upplevt? Eller är det jag tror är förståelse bara en sån där vit-människa-som-tror-att-hen-fattar-allt-känsla? Jag som aldrig behövt bekymra mig om vad jag ska kalla hemland/-stad/-ort, inte det minsta, som aldrig ifrågasatts, vars enda tanke om Korea handlar om K-pop à la Gangnam-style. Jag tänker på skuldkänslor, på hur jag ska förhålla mig till en sorts fascination, på hur den här läsupplevelsen har (eller hur den borde ha) förändrat mig. Finns det något svar? Finns det något rätt (de koreanska tentorna består av fyra-alternativs-frågor, där en får använda böckerna till hjälp, det finns inga diskussioner, kanske önskar jag att det ska vara så – eller så önskar jag verkligen inte det).

Jag läser boken som en självbiografisk bok, även om ordet självbiografi inte finns med någonstans. Det är såklart vanskligt att göra det, men jag gör det ändå. Och jag funderar på om det självbiografiska, det autentiska spelar någon roll och är viktigt. Jag tänker att det är det. Till viss del i alla fall. När det handlar om kroppar, om identitet, om normer så ja, då kan det kanske vara det. På ett konkret plan påverkar det självbiografiska på sätt och vis dramaturgin. Det blir inga happy endings, eller något verkligt tragiskt. Och det känslosamma och därigenom dramatiska blir på så sått icke-dramatiskt. Kanske gör det att jag mot slutet tänker att det på det där känslomässigt dramatiska, liksom skönlitterära sättet blir mindre intressant. Men fortfarande minst lika viktigt.

Jag undrar också om det här är en ungdomsbok. Den beskrivs som en sådan. Den ges ut av ett sådant förlag. Och det handlar om en ung människa. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att den riktar sig till alla. Och att alla berörs.

Hösten 2012 var kanske hösten då rasistiska stereotyper blev ett diskussionsämne. På ett annat och synligare plan än tidigare. Patrik Lundbergs röst var en av de röster som hördes, och hörs. Som journalist och debattör. Med Gul utanpå fördjupas diskussionen. Kanske blir den mer begriplig. Det är väldigt viktigt. Väldigt, väldigt viktigt, och väldigt bra.

Anna Nygren

Publicerad: 2013-02-27 00:00 / Uppdaterad: 2015-10-22 20:38

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5110

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?