Den här självbiografiska berättelsen av baskettränaren och socialarbetaren Nicolas Lunabba har allt. Förutom sentimentalt dravel.

Vi tar det från början: I Blir du ledsen om jag dör? får vi möta Nicolas Lunabba. Han har lätt för att få kontakt med de vildaste av de vilda ungarna i Malmös mest utsatta områden. Han spelar inte bara basket med dem, han lyssnar på dem, stöttar dem och försöker hjälpa till om han kan. Han är en stabil och pålitlig vuxen i en värld där det finns alldeles för få av den sorten. En dag låter han tonåringen Elijah Clarence flytta in, egentligen mot sin vilja, men han låter det ändå ske. Han är medveten om att han passerar en gräns som man inte bör passera om man jobbar professionellt med utsatta ungar, men han gör det ändå.

Det är anmärkningsvärt att Nicolas Lunabba inte skildrar sig själv som Elijahs räddare, vilken han absolut är, utan redovisar sina tvivel och sina mindre trevliga sidor. Utan omsvep erkänner han att han får spader på Elijahs rapande och fisande, att vissa ämnen är absoluta tabun (som hans sexdebut och hans egen mor) och att han i början demonstrerar för Elijah att han faktiskt är en gäst: han får sova på soffan.

Sakta men säkert, tar sig Elijah in under huden på Nicolas och de två bildar en liten pålitlig enhet, som man i den bästa av världar skulle kalla ”familj”. Nicolas visar Elijah ett Malmö han inte sett förr och som en läsande förebild får han tonåringen att plocka upp en bok och börja läsa även han. Nicolas visar Elijah biblioteket och de äter otaliga måltider hos Greken eller på andra hak i närheten av deras hem på Möllan.

Allt detta sker mot en bakgrund av skjutningar, sprängningar och våldsamma slagsmål mellan ”blattar” och rasister av alla de slag. Det är inte sällan Elijah eller Nicolas, ibland båda, känner någon av de inblandade.

När jag läser om Elijah och hans vänner om hur de identifierar sig med sin skola, som enligt rankning är sämst i Sverige, tänker jag på det berömda citatet av Hjalmar Söderberg (“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” ) Så förutsägbar är inte Nicolas Lunabba, så citatet finns inte med. Men erkänn, att det skulle ha passat? ”Vi är bäst på att vara sämst” som Elijah formulerar det.

Det som dessutom händer och det som får mig att bli blankögd, är inte bara att Nicolas Lunabba ”räddar” Elijah utan att Elijah öppnar upp Nicolas och bevisar för honom att han både kan älska villkorslöst och ta emot kärlek. Jag erkänner att jag fick en klump i halsen när jag läste scenen där Elijah tackar Nicolas Lunabba, för att han tog hand om honom när ingen ville ha med honom att göra. ”Du är en ängel i mitt liv”, säger Elijah. Nicolas Lunabba svarar: ”Tänk om det är tvärtom . . . Att du är ängeln i mitt liv.” Och det, det är tamejfan något av det vackraste jag har läst sedan jag blev konfirmerad.

Jag vet faktiskt inte om Nicolas Lunabba formellt är socialarbetare, men det jobbet han gör är definitivt det som en riktigt skicklig socialarbetare gör. Och jag skulle vilja lägga till att han är en författare av samma rang som de stora som han beundrar. Nicolas Lunabbas prosa är vacker, glasklar och den berör.

Sammanfattningsvis är Blir du ledsen om jag dör? en fantastisk läsupplevelse, tack för den!