Det är förstås en plats att fly till. Ett fjällnära land. Där bor inte så många andra. Kanske möjligt att få andas fritt och vara den man vill vara.

Inkeri har kommit till huset hon köpt av 70-årige samen Piera. Hon har uppdrag från tidningen i Helsingfors att skriva reportage om människorna som bygger upp den nya kyrkan. Hon har också ett annat ärende av mycket personlig natur.

Inkeris nutidsplan (1947–1950) varvas med sidor ur en dagbok från år 1944 av den finske soldaten och tolken Väinö Remes. Han skildrar dagar i ett läger som de tyska nazisterna har uppfört för krigsfångar från det krigshärjade Europa. Grymheterna är av samma slag som skildrats av Katja Kettu i Barnmorskan. Väinö har inte fått förklarat för sig hur den stora bilden ser ut och måste likt andra soldater följa order.

Dagbokssidorna har sin speciella roll förutom att de vittnar om grymhet som krig och fångenskap medför. Allteftersom blir det också tydligt hur överlevnaden i lägret hänger på att få se Saara. Inte bara se. Stark kroppslig kärlek med alla safter, dofter och ljus kläs i ord. Omständigheter gör också att läsaren får ta del av kärlekens baksida: svartsjukan, besattheten.

Samarbetet mellan den finska och den tyska militärmakten handlar om så mycket mer än att skydda sig mot Sovjetunionen. Den högtstående ariska rasens egenskaper överträffar allt, och att låta sig förblindas av systematiserade rasstudier sker automatiskt. Det var så på den tiden, som någon uttrycker sig i romanen.

Såklart vet vi att synsättet inte försvann efter världskrigets slut, vilket Inkeri upptäcker en arbetsdag. Hon har fått jobb som bildlärare på internatet där samebarnen bor under skolterminerna. Oron har spridit sig bland eleverna från samiska familjer. De blir avfotograferade av finska statliga vetenskapsmän.

Spår av maktutövning märks i individernas omedvetna skryt och stolthet, vilket tonåringen Bigga-Marja registrerar. Ingen undgick hennes ögon 1944 och den som vill dölja sin egentliga identitet tittar lite skyggt på henne när året är 1950.

Denna plats i nordligaste Finland var så utsatt att ord inte räcker till för att beskriva skeendet som följde av militärmakternas beslut. Sanningen kommer mycket nära, särskilt i skildringen av hur människan kan vara både skyldig och utan skuld.

Inför denna fond av död och förödelse borde livet rinna ut i intigheten. Men det fortsätter att strömma i hjärta och nerver. För att det inte kan något annat?

Med Marjut Hökfelt kan läsaren känna sig trygg med den svenska översättningen. Här finns en lyhördhet och följsamhet till Rautiainens prosa som gör intryck på mig. Speciellt glad blev jag över hennes tolkning av det finska ordet för höstlövens färgprakt. Ruska = lövbrand.

Jag uppskattar också att intrigen inte pumpats upp av det personliga ärendet som Inkeri har. Författaren har ett alldeles särskilt sätt att ställa personerna intill varandra och hon har låtit de slentrianmässiga thrillergreppen vara kvar i förrådet. En egen person blir också byn med sin flerspråkighet och återuppbyggaranda. Helsingfors och världen där så många äventyr utspelar sig är inte mer värd än den finska fjällbygden.