Recension

: Bombträdgården
Bombträdgården Mia Franck
2018
Förlaget
9/10

Krigsbarn i Småland

Utgiven 2018
ISBN 9789523331280
Sidor 300

Om författaren

Född 1971 i Ekenäs. Finlandssvensk författare. Undervisar i litteraturvetenskap vid Åbo akademi. Kolumnist och skrivhandledare. Disputerade år 2009 med en avhandling om normer och heterosexualitet i svenska ungdomsromaner.
Gett ut romanerna Martrådar (2013), Maraminne (2014) och Marlek (2015).

Sök efter boken

Liselott Lindvall, eller Lissu som hon kallas av sina närmaste, skickas iväg som 8-åring från Helsingfors till Småland. Hon sätts på ett tåg med en lapp om halsen, mamma går iväg på ett ärende och Liselott ser henne inte på nytt förrän om fem år när kriget är slut. Här i bokens inledande scen ges redan en fingervisning om att Lissus mamma Ester sviker henne på flera vis.

Under andra världskriget sändes från Finland omkring 70 000 barn iväg från sina hem främst till Sverige, men också till Danmark och Norge. Evakueringen har kallats världshistoriens största barnförflyttning och det finns, fanns säkert lika många historier och sanningar om detta som det fanns barn och familjer. Spåren i vuxenlivet blev ofta livslånga ärr. Klaus Härös film Den bästa av mödrar (2005) är en version som visar på det svåra att igen bygga upp ett förhållande efter år av krigets tragik, bortavaro, förlust av språk och anhöriga under känsliga barnaår.

Liselott kommer till en prästfamilj i Småland och till det yttre går allt väl. Hon anpassar sig till ett liv på landet med djur, lantbruksarbete och skolgång. I prästfamiljen finns den jämgamla dottern Maria-Greta som hon får ett nästintill systerförhållande med. Efter en tid kommer ännu ett finskt krigsbarn till prästgården: Outi (“Åti”). Liselott och Maria-Greta har redan varandra så oddsen mot den annorlunda Outi är sämre från första början. Hon kan inte heller svenska och prästen Ekvall har svårt att förstå att Liselott inte kan tala finska med henne.

Åren går och Liselott njuter mycket av läroverkstiden i Kalmar. Hon är intelligent och ambitiös och prästfrun (tant Ruth) önskar starkt att Liselott skulle få stanna hos dem för att avlägga sin studentexamen men mamma Ester i Helsingfors skriver tydligt i sina brev att hon vill ha hem sitt barn, att de igen ska bli en riktig familj. I boken finns en hel del autentiska brev.

Bakom fasaden är allt inte så som det ser ut. Prästfrun är sjuklig, lynnig och prästen själv har många hemligheter som han antecknar i sin skrivbok på sitt rum. Olika former av galenskap lurar. Den gryende, lockande sexualiteten är ett tabu och det är flera som blir offer för övergrepp. Outis utsatthet är skriande och ordet “hora” i Maria-Gretas mun är ett ont omen.

Den svarta fågeln på bokens omslag är en viktig detalj. Ända från liten när Liselott kände ångest under krigets härjningar och bombräder i Helsingfors hugger liksom en stark kråka i hennes inre. Vid varje svårighet senare känner hon smärtan. Länge har hon sin “kusinbror” Lennis som hon pratar med i sitt inre. Hon har också en förmåga att se människors riktiga ansikten. Hennes inre liv är rikt.

I slutet av boken återvänder Liselott till sin mamma i Tölö i Helsingfors, en mamma som gift om sig under Liselotts fem år som krigsbarn i Småland. Nu kommer mycket g(l)ömt upp i dagen. Svåra traumatiska minnen. och Liselott försöker som den tonåring hon är (13 – 14 år) reda upp och ställa till rätta. Här kommer också förklaringen till kusinen Lennis öde. Här blir historien direkt tragisk och kanske är just den här delen av boken något orealistisk. Det bagage som Liselott försöker ta itu med är alltför svårt, alltför svart. Eller så är det just hennes ungdom och nyvakna styrka som inger hopp om ett bättre liv efter kriget och allt det svåra. Bombernas trädgård ska gå att rädda, få att börja blomma på nytt.

Romanen har många förtjänster. Den är välskriven och författaren har lagt ner mycket arbete på att få detaljer riktiga vad gäller krigstid och vardagliv på 1940-talet. Boken berättas ur Liselotts jag-perspektiv och till först värjer jag mig lite mot just det smala perspektivet men längre in i läsningen följer läsaren flickan Liselotts utveckling och mognad på ett sätt som kommer nära. Bokens omslag i vitt, svart, grått och rött – som förtjänstfullt planerats av Milena Huhta – med den svarta fågeln och brevfragment är också mycket talande. Färgerna visar på det angelägna i innehållet.

Mia Franck tillägnar boken sin egen mor (Vips Wikholm 1941 – 2007) som sändes iväg som treåring till Sverige. Hon tillägnar också berättelsen “alla andra barn vars hem ryckts ifrån dem. Både förr och idag”.

Det är omöjligt att inte bli berörd av boken Bombträdgården.

Barbara Strand-Blomström

Publicerad: 2019-07-25 00:00 / Uppdaterad: 2019-07-23 09:18

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7802

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?