Från Berlinmurens fall och fram till helt nyligen har liberal marknadsekonomi i princip saknat konkurrens från andra ideologier.
Det har varit en era som banat väg för materiella framsteg, befolkningstillväxt, tilltagande klimatkris och, oväntat, auktoritär nationalism. Jag skriver oväntat, eftersom liberalismen vill motsatsen till odemokratiskt, främlingsfientligt och protektionistiskt flaggviftande.
I spetsen för denna rörelse mot ofrihet står Vladimir Putin, härskaren i världens största land, och kretsen av oligarker omkring honom. Det hävdar den amerikanske historikern Timothy Snyder.

Han väckte mycket uppmärksamhet för två år sedan med pamfletten Om tyranni. Där ger han oss 20 lärdomar från 1900-talet som vi inte bör glömma om vi ska kunna slå vakt om demokratin. Ett av råden är att vi ska odla vår egen formuleringskonst, erövra ett eget språk. Detta för att inte falla i fällan att använda de auktoritäras falska vokabulär.

Timothy Snyder lever som han lär. Han har myntat uttrycket ”ofrånkomlighetspolitik” vars främsta credo är att det inte finns några alternativ. Med fog kan man anklaga den gångna perioden av liberal marknadsekonomi för att ha varit så kraftfull på sinnena att en känsla av ofrånkomlighet, och därmed hopplöshet, spred sig.

Sådana stämningar, i kombination med en frustration över tilltagande ojämlikhet, kan utnyttjas av auktoritära typer. Människorna, i alla fall i tillräckligt antal, vänder sig gärna till en stark man om denne bara lovar rätt saker vi rätt tidpunkt.

Timothy Snyder har även konstruerat begreppet ”evighetspolitik”. Ledaren som tillskansar sig makten kan förstås inte lova och lova utan att slutligen bli synad i sömmarna och befunnen lögnaktig. Då behövs myter om ett storslaget – och gemensamt – förflutet samt konstruerade kriser och yttre fiender som ska distrahera och sysselsätta människorna så att de glömmer sina reformkrav.

Det var Ryssland som först nådde fram till evighetspolitiken, och de ryska ledarna skyddade sig själva och sin rikedom genom att exportera den.

Så här börjar Vägen till ofrihet. Det är en undersökning av det tankegods som Putin omgett sig med och metoderna som det postsovjetiska Kreml tillgripit för att stärka sig självt och försvaga andra. Man hade kunnat tänka sig att Rysslands oligarker skulle kunna nöja sig med total kontroll på hemmaplan. Export av naturtillgångar genererar tillräckligt med pengar för att de ska kunna leva i sus och dus. Men problemet är att omvärlden är föränderlig. Evighetspolitik behövs för den maktelit som måste skydda sig mot de idéer från en reforminriktad omvärld som hotar att sprida sig även bland ryssar. Och anfall är bästa försvar.

Därför har Rysslands ledning startat lågintensiva krig i en mängd grannstater, stridigheter som distraherar och åderlåter och aldrig tar slut. ”Krig är fred” löd en av Storebrors paroller i George Orwells 1984 och här är den idén förverkligad. Därför har Rysslands ledning finansierat extrema opinionsbildare och partier i världens öppna demokratier.

Därför har Rysslands ledning strävat efter att etablera och förstora trätoämnen i demokratierna som kan ha en splittrande verkan. Typiskt sett är frågorna migration, islamism, kvinnans ställning och HBTQ-rättigheter. De partier som Kreml valt att gynna är oftast högerextrema med en samhällsomstörtande och separatistisk nationalism på dagordningen.

Alla medel tycks tillåtna i denna kamp. Nazister från en rad länder, även Sverige, har i Ryssland lärt sig strida och spränga bomber, färdigheter de senare använt sig av i sina hemländer. Internet och sociala medier är en annan högintressant arena. Valmyndigheter måste skydda sig mot dataintrång om val ska kunna genomföras. Det måste även tongivande demokratiska partier göra. Annars finns deras känsligaste mejl snart hos Kremls favoritkandidater. Facebook, Twitter och andra aktörer för en ojämn kamp mot dataprogram designade att starta falska konton i rasande fart som delar lögnaktig propaganda.

Timothy Snyder är en välrenommerad historiker. Men här ger han sig i kast med sin samtid. Händelserna har bara några år på nacken, som valet av Donald Trump till president och Rysslands invasion av Krim och andra delar av Ukraina.

Det som ligger nära i tiden är svårt att skildra. Sådant som kan tyckas viktigt nu, kommer kanske att bedömas underordnat av senare generationer. Men eftersom Vägen till ofrihet granskar den yttersta makten i några av världens mäktigaste länder, löper boken knappast risken att avfärdas som irrelevant.

Ett annat problem är att många källor inte finns tillgängliga. Tvärtom är de flesta primära källor i maktens omedelbara närhet tysta som musslor eller beredda att ge vilseledande information. Arkivens sekretess gäller i många år framöver. Timothy Snyder använder öppna källor såsom amerikansk, rysk och västeuropeisk journalistik. Och det är till journalisterna, ”vår tids hjältar”, boken är tillägnad.

Ytterligare en svårighet är hur man navigerar i en vidöppen konflikt. Den som skriver historien om andra världskriget behöver inte tampas med kombattanter som fortfarande strävar efter att ge sin egen förskönade version. Här tillämpar Timothy Snyder sin goda förmåga att använda ett eget språk. Rysslands härskare lägger mycket möda på att framställa landet som en demokrati. Snyder fokuserar bland annat på att landet berövats en princip för succession, en ordning för hur makt oblodigt ska föras över från en part till en annan.

Möjligheterna att bringa ordning i myllret av händelser är kanske den största utmaningen för samtidshistorikern. Timothy Snyder är bra på att tvinna sin röda tråd. Men i det sista kapitlet, det som handlar om Donald Trump märks att händelserna inte bara är nära i tiden, de är också nära författaren såväl kulturellt som geografiskt. Det är det mest myllrande och stökiga av bokens sex kapitel. Men också högintressant. Jag känner att jag får en djupare förståelse för hur allt hänger ihop.

Trumps framryckning mot Ovala rummet gick i tre stadier (…). För det första måste ryssarna förvandla en misslyckad byggmästare till mottagare av deras kapital. För det andra måste denne misslyckade byggmästare framställas i amerikansk tv som en framgångsrik affärsman. För det tredje ingrep Ryssland beslutsamt och med utmärkt resultat till stöd för den fiktiva personen ”den framgångsrike affärsmannen Donald Trump” i presidentvalet 2016.

Allt detta har tidigare serverats mig i korta nyhetsportioner. Nu får jag så att säga hela smörgåsbordet uppdukat. Den framgångsrike affärsmannen Donald Trump är en ren Kremlprodukt, menar Timothy Snyder. Frågan är hur det går i presidentvalet nästa år. Kommer denna skapelse hålla tillräckligt många amerikanska väljare tillräckligt begeistrade ännu en gång? Höjer man blicken syns fler orosmoln vid horisonten. Hur ska EU stå emot Kremls försök att splittra? Hur ska det ryska folket få den demokrati det förtjänar? Och hur säkrar vi våra öppna samhällen från manipulationer?